”Extra allt” tycks vara Göteborgsoperans paroll i ”Chess”: ett tjog solister och ensemble, kör, barn, akrobater, full orkester under ledning av Stormästaren på området, Anders Eljas.
Den dramatiska potentialen i tyst schackspel har förbryllat i snart 30 år. ”Chess” är en påtagligt seriös musikal, musiken skiftar från barock till impressionism som omväxling till den massivitet man känner igen från till exempel ”Les Misérables”. Öst och väst, förtryck och frihet, kärlek och politik. Tyngdpunkterna må ha flyttat – det finns andra oligarker nuförtiden, på skilda håll men lika många …
Mira Bartov och Kristin Bredal har tänkt på tydlighet – video och rörlighet i elegant scenografi. Det samlade resultatet är högprofessionellt, hängivet. Alla gör vinnande drag. Philip Jarmelid minns man klart som Marius i Malmös ”Les Misérables”; som hunsad sovjetisk schackkung (=Tommy Körberg) får han här ett nytt genombrott, framför allt genom sin lyskraftiga vokala insats. Motspelaren Freddie är egentligen en rikare roll, och Christopher Wollter tar frenetiskt tillvara både den hetlevrade arrogansen och det desperat bittra hos den amerikanske idolen och övergivne älskaren. Nina Pressing och Evelyn Jons präglar var på sitt sätt kvinnosidan. Deras kraftmätning blir oavgjord, i föreställningen kompletterar de varann. Johan Schinkler satsar grym auktoritet som den sataniske Kolokov, Sovjetsystemets förlängda knytnäve, i spetsen för en trupp livsfarliga zombies.
Inte i något hörn spåras tveksam kompetens. Allt är bra. Summan av delarna blir större än helheten. Ja, det blir helt enkelt för mycket. Stycket kan inte bära upp denna teatraliska tyngd, denna överkoreografi med de vanliga hysteriska pressuppbåden och andra clownerier. Det finns trots allt mycket trivialt i ”Chess”: förenklad psykologi, uppblåsta genreschabloner. Men invändningarna sköljs bort i den storstilade satsningen.