Tre ledande svenska intellektuella har på kort tid gått ut och angripit Zlatan Ibrahimovic för att vara en dålig förebild och ledargestalt samt en person som sprider skräck och dålig stämning i sin omgivning. Före detta pressombudsmannen Yrsa Stenius, förläggaren Svante Weyler och nu senast journalisten och författaren Jan Guillou. En sak har dessa tre gemensamt: de har aldrig satt sin fot i närheten av varken Zlatan Ibrahimovic eller något av de lag han spelat i.
Jag säger inte att de har fel, men det är uppenbart att de omöjligen kan veta. Och det är lite anmärkningsvärt hur tre erfarna intellektuella på det sättet bara gissar, utifrån dåligt maskerade förutfattade meningar och vaga uppfattningar om gruppsykologi. Empirin talar nämligen för att de är ute och cyklar. Om Zlatan Ibrahimovic verkligen skapat en så förödande dålig och för fotbollen onyttig stämning kring sig, borde inte åtminstone någon av hans hundratals nuvarande eller före detta medspelare ha vittnat om saken? Är det ens möjligt att under tio års tid bedriva en så allomfattande och effektiv ensam tyranni? Borde det inte ha avspeglat sig i resultaten?
Så vad är det då de ser i Zlatan Ibrahimovic som ger dem det här kliande, obetvingliga behovet av att uttala sig om saker de inte vet något om?
Det sorgliga men ofrånkomliga svaret är att vad de ser är något främmande, något som skär sig mot deras världsbild. Och de ser sig nödgade att påpeka att detta främmande är skadligt, fördärvande och farligt. De menar, enligt bekant mönster, att de själva är unika och modiga som påpekar det eftersom, med Guillous ord, ”ingen annan vågar”.
Det är en så ohyggligt uttjatad bild: Zlatan Ibrahimovic som den främmande fågeln som provocerar och berör bara genom sitt främlingsskap. Ska vi aldrig slippa den?
Tydligen inte. Som någon med viss erfarenhet i frågan uttryckte det: ”Man kan ta en kille från Rosengård, men man kan inte ta Rosengård från en kille.”
Patrik Svensson,
medarbetare på kulturredaktionen