Jag lärde mig musikhistorien av två platser. Ibiza och Jamaica. Ibiza stod för det anonyma, kollektiva, mytiska. Klumpen av väl uttänkta ljudströmmar med ständigt utbytbara förgrundsfigurer vars enda kraft bestod i att lyckas locka tillräckligt många unga till dans. Första gången jag kom dit var hela min musiksmak byggd på nattliga minnen från discokällare i amerikanska och europeiska storstäder. Framme på housemusikens egen ö syntes inga källare till, även om ekot av dem hördes överallt. Istället anades en utveckling där Ibizas koncept faktiskt höll på att växa till en stark ekonomi och ett musikideal älskat nog för att ta över hela popmusiken. Precis det vi ser i dag.
Min andra lärar-ö var Jamaica. Karibiens bråkstake var inte bara reggae – Jamaica lärde mig ta in all urban musik, att ingen country var för fånig, ingen pop för lättvindig, att ingen soul behöver glömmas bort och mest: ön predikade världens starkaste individualism som en total nödvändighet för att respektera popstjärnor i hundra år efter deras död eller pension.
Därför är Jamaica inte alls med på noterna när resten av världen buar ut Lauryn Hill efter taffliga turnéer, skattebrott och noll ny utgivning, Lauryn är ju deras stjärna. Och när Amy Winehouse var som mest jagad var det till den ön hon åkte. Ingen på skandalvana Jamaica höjde ett ögonbryn åt vad omvärlden sa för tillfället, Amy var ju en stjärna. Hon spelade in ett aldrig utgivet album på ön och gruppen The Jolly Boys växte sig världsstora med en cover av hennes ”Rehab” efter att ha träffat henne. Efter Amys död, för exakt ett år sedan i dag, blev den tidigare outgivna balladen ”Half Time” inte särskilt uppmärksammad. Reggaevärlden mixade däremot flera versioner av den, började spela den ute.
Senaste The Economist firar Jamaicas kommande jubileum med upplysningen att Jamaica har haft budgetunderskott i 44 av sina 50 år av självständighet. Den nationella skulden har en grekisk stil: 140 procent av bnp. Ibiza går däremot bättre än någonsin trots krisen i moderslandet. Musikskapare förknippade med ön får utmärkelse efter utmärkelse.
Kanske lever vi inte i rätt tid för en nation full av långsinta hyllningar till egensinniga individer.