Och har ni tänkt på att om Christoffer Robin hade varit ickevit, så hade ”Nalle Puh” varit en avskyvärt rasistisk bok. Det är logiken i Niklas Söderbergs text om Stina Wirséns film ”Liten Skär och alla små brokiga” (Sydsvenskan 19.9).
Under debatten om filmen har vi också fått veta att scenen där den svarta karaktären Lilla Hjärtat drar Liten Skär i byxbaken utgör en bild ”av svart ondska som angriper vit oskuld” (Ylva Habel, SVT Debatt 12.9).
Och i veckan meddelade Folkets Bio i Lund att de har beslutat stoppa visningen av filmen.
Hur ska det någonsin kunna uppstå ett samtal om omedveten och strukturell rasism om första åtgärd alltid är att demonisera och dra resonemangen till sin mest absurda spets? En produktiv debatt måste utgå från vad som är rimligt – i detta fall att Wirsén varit naiv eller gjort bristfällig research när hon formgav Lilla Hjärtat. Inte att hon har en rasistisk agenda.
Ju oftare en folkgrupp har påmålats stereotypa och hånfulla drag, desto svårare är det att framställa individer ur den gruppen på ett stiliserat, neutralt sätt. Dessa gränsdragningar är det mycket angeläget att reda ut – inte minst för att personer med annan hudfärg än vit är så gravt underrepresenterade i alla former av kulturuttryck i Sverige. Men det som hade kunnat bli en givande diskussion, skyms nu effektivt av de högtidliga fördömandena av Stina Wirséns estetik och påstådda avsikter.
Tonläget och de drastiska slutsatserna är ytterligare ett exempel på att den svenska offentligheten saknar språk och verktyg för att förhålla sig till den vita respektive svarta hudfärgens laddningar och erfarenheter. Det är skadligt i ett samhälle som tror sig vara immunt mot rasism.