– Hej. Jag heter Alexander, är en svensk journalist och skulle intervjua...
– Jag är Art Garfunkel och jag är en amerikansk popstjärna. Så då är vi två.
Så trevligt! Vad ska du sjunga på "Night of the Proms"-konserterna?
– "Besame, besame muuucho...". Nej, jag bara skojar, det är meningen att du ska skratta där. Förväntar du dig verkligen att jag ska avslöja min repertoar? Ok, jag kan lägga ut ett par lockbeten; "Perfect Moment" och "Sound of Silence". Jag tar med mig mina egna orkesterarrangemang och ska göra ett halvdussin sånger. Vill du veta fler titlar kostar det extra.
Hur väljer du låtar till en sådan här konsert?
– Jag jobbar mycket med mina låtlistor och försöker att inte vara svår eller udda. Folk har förväntningar och rätt att få dem uppfyllda, delvis åtminstone. Man väljer sånger som passar ens röst, som känns bekväma i halsen. Jag hade ju röstproblem för inte så länge sedan.
– Det handlar också om att få till en bra mix mellan mina två karriärer, Simon & Garfunkels och Artie Garfunkels, även om jag är fullt medveten om att den ena är väldigt mycket mera berömd än den andra. Man ska ha få en balans mellan snabbare sånger och ballader och mellan storslagna orkesterarrangemang och mera intima nummer. Konserten ska flyta fram på rätt sätt. Det gäller till exempel att inte lägga låtarna så att man går ner till tonarten ett halvt tonsteg lägre, från ett nummer till ett annat. Det brukar lyssnarna uppleva som att konserten sackar.
– Jag försöker på förhand sätta mig in i hur konserten kommer att kännas, för mig och publiken. Man måste vara noggrann.
Du har säkert massor av projekt att välja mellan. Vad för dig hit?
– Jag har en speciell känsla för "Night at the Proms". Min vän Jan, som är lika hemma i artistvärlden som i business, bjöd in mig till den allra första turnén på 80-talet och nu firar vi jubileum ihop. Dessutom ligger detta perfekt i tiden, min röst har just läkt.
Så vad känns viktigt i din karriär nu?
– Precis i dagarna har min nya dubbel-cd "The Singer", en samlingsplatta, kommit ut och jag är mycket stolt, detta är det bästa jag släppt ifrån mig. Ifall jag lämnar jordelivet i morgon så vet jag att det här albumet säger allt om vad jag åstadkommit här på jorden. Jag lade upp låtordningen och hade dessförinnan valt ut spåren där min sång är som allra bäst. Ingen avgör bättre Garfunkels sångkvaliteter än Garfunkel själv. Detta är inspelningar där jag verkligen fick till det - jag var utvilad, i form, sugen och omgavs av musiker med samma inställning. Dessutom visar albumet en bredd, från standardballader till rock 'n' roll och Jobim-samba.
Vad känner du inför det faktum att din röst får miljoner människor att uppleva något och minnas, efter två-tre toner?
– Rösten är plattformen jag står på och den har som gett mig ett fantastiskt liv. Redan när jag var sex år gammal och sjöng i en trappa i en stor hall upptäckte jag vilket instrument jag hade och kände "Gud, du har gett mig en fantastisk gåva!". Sedan var det mitt jobb att leva upp till rösten - skrik inte, drick inte en massa sprit. Hela mitt liv har styrts av min strävan att sjunga med hjärtkramande skönhet.
– Resten har handlat om att välja rätt sånger och musiker. Jag är mycket medveten om vilken tur jag haft; jag har en publik som känner mig och mitt sound och vet att jag sjunger lite annorlunda än alla andra. It's great!
Vad krävs för att du ska vilja ta dig an en viss sång?
– Texten måste vara meningsfull, jag kan inte göra korkade låtar. Fast det är klart, ett dumt rock 'n' roll-nummer kan kännas helt ok att sjunga, om det svänger och man kan dansa till det. I allmänhet letar jag efter sångtexter med en tredje dimension. Vi finns alla i detta livets mysterium. Kan man röra vid detta mysterium och få folk att känna och uppleva någonting, till exempel att vi kommunicerar och är tillsammans här i livet?
– Sedan gillar jag låtar med fräscha och överraskande ackordväxlingar. Treackordslåtar i dur blir för statiska, men släng in några majsju- och nio-ackord – om jag får tala musikerspråk – så känns det spännande för mig som sångare. Naturligtvis älskar jag också en låt med fantastisk melodi, en nästan bortglömd kvalitet idag. "Yesterdaay, all my troubles seemed so faaar away...".
Och när du ska sjunga in något nytt, hur ser förberedelserna ut?
– Jag är ju också skådespelare, och precis som en sådan går igenom sitt manus på förhand har jag sjungit igenom en sång många gånger innan jag spelar in den. Jag analyserar varje textrad, det finns ju så många sätt att säga en sak på och lika många vis att forma ett t eller ett s. Jag lärde mig av The Everly Brothers att varje stavelse kan sjungas med karisma. Vad finns bakom texten, vad får en textrad att leda över till nästa, vilken är den logiska kopplingen? Och hur kan jag bli tydlig gentemot lyssnarna och dra in dem i sången?
– Sedan gäller det att tömma hjärnan på allt oväsentligt, glömma sina att göra-listor och vad man ska få tillbaka på skatten och komma in i en genuin avslappning, vilket faktiskt kan ta timmar. Om man sedan inte når sångens innersta, då har man valt fel sång.
– Jag satsar på att ge gåshud, till både åhöraren och mig själv. När det lyckas beror det på kombinationen av berörande text och riktigt engagerad sång.
Var du lika noggrann och medveten kring din sång på 60-talet?
– Då hade jag alltid rollen som stämsångare, det var skillnad. Det handlade alltid om hur jag skulle förhålla mig till Paul Simons sång och blanda min röst med hans på rätt sätt, illustrera hans sång. Att ha den uppgiften kan vara lite begränsande, även om resultatet blir fantastiskt. Nu utan Paul är jag mycket friare, jag kan välja hur jag vill sjunga.
Simon & Garfunkels planerade turné för ett par år sedan ställdes in, på grund av dina röstproblem. Ska ni göra fler?
– Jag skulle älska det, vi får se.
Du skriver poesi, sjunger och får filmroller. Vad ligger dig varmast om hjärtat just nu?
– Att se min 21-årige son James bli 22, 23 och 24, en mycket speciell ålder. Man är väldigt sammansatt under de åren och det är fascinerande att betrakta det. Jag är mycket engagerad i att vara pappa, men tror samtidigt på att föräldrar inte ska trassla med sina barn för mycket. Det är hans liv, jag befinner mig på första raden i salongen. Sedan har jag ju också en härlig sjuårig kille som just börjat skolan och en underbar hustru.