Onsdagen den 25 april kl 8.00
Det regnar och blåser snålt på Amiralsgatan. På väg till teatern fastnar jag i en bilkö. Det känns som en passande inramning till det reportage som jag och fotografen Linda just ska påbörja. Under en månad ska vi få följa teamet på Malmö stadsteater som sätter upp pjäsen "Yarden" efter Kristian Lundbergs mörka berättelse om tillvaron i ett Malmö som de flesta aldrig ser. Hur han tar arbete i Malmö hamn där ett antal människor med usla arbetsvillkor och under svåra förhållanden arbetar med att flytta bilar. En bok, och snart också en pjäs, om klasskillnader och utanförskap.
Samma dag kl 8.30 – i teaterns kök
Än är det långt till premiär, nästan sex månader, och arbetet med pjäsen har just inletts. I Stadsteaterns personalkök sitter regissören Dennis Sandin, produktionsassistenten Ellen Nilsson och pjäsens ende skådespelare Mattias Linderoth och dricker morgonkaffe. Stämningen är avslappnad.
Men om fyra veckor, före sommaruppehållet, ska pjäsen vara färdigrepeterad. Och det är bara två veckor sedan Mattias Linderoth blev erbjuden rollen.
– Jag hade inte läst boken, kände inte ens till den. Jag fick manus och började titta i det och min första tanke var: "det här blir inte helt enkelt".
Dennis Sandin håller med.
– Den är svår att fånga och det är en del av kvaliteten, men det är också svårigheten, säger han när vi går upp för trapporna i Hipphuset mot den lilla scenen på femte våningen som kallas Studion.
Samma dag kl 9.00 – på scenen
Mattias Linderoth byter om och drar på sig sina scenkläder – gula arbetskläder med reflexer och tjocka kängor.
Scenografin är ett stålstaket och gula markeringar i det svarta golvet. Det ska föreställa Yarden i Malmö hamn.
Han plockar fram sitt manus ur en svart Ecco-plastpåse. De börjar på sidan 19.
– Vi trampar igenom pjäsen med manuset i hand, känner på den. Jag sätter in Mattias i bilden, förklarar regissören.
– Det är första gången vi gör detta, säger Mattias Linderoth lite ursäktande mot oss. Och så byter han plötsligt dialekt, skådespelarens rikssvenska ersätts av malmöitiska:
"En dag vaknar jag i häktet i Solna. I fickan har jag en pocketbok. 'Äcklet' av Sartre".
Dennis Sandin lyssnar uppmärksamt. I munnen har han en penna som oavbrutet rör sig.
Då och då avbryter han med uppfordrande frågor: "Vad är det som driver det här stycket? Vad känner du? Varför börjar han berätta om sitt liv där?"
Han lägger ut texten om vad det är som händer i rollfiguren Kristians inre, var hans tankar kommer ifrån, hur han mår.
– Teater är att definiera, och lösa, problem. Diskussionen finns alltid, men kanske ännu mer här där man inte har några motspelare att rikta repliker och känslor mot, säger han.
Mattias Linderoth backar tillbaka för att hitta det ställe i manuset som ledde honom vidare.
Samtalet ändrar form. De diskuterar var på golvet Mattias Linderoth ska stå, om tempot, om hur man ska lämna en scen och göra en övergång till nästa skede i pjäsen.
Skådespelarteknik som inte är helt lätt att följa för den oinvigde.
– För publiken ska detta bli en stark, skakande upplevelse. Men för regissören och skådespelaren är det, än så länge, en fråga om teknik, förklarar Dennis Sandin.
Efter en kort paus återupptas arbetet. Mattias Linderoth spelar mot den tomma läktaren. Han har manuset i sin hand men kan redan mycket av texten utantill. Produktionsassistenten Ellen Nilsson sufflerar när han glömmer.
Han sätter sig i trappan. "Klockan är strax efter sex på morgonen. Jag kämpar fortfarande mot tröttheten."
I bakgrunden hörs svagt ljudet av skrikande måsar och brummande maskiner ur högtalarna.
Så här ska de närmaste veckorna se ut. Bit för bit går de igenom manuset, analyserar det, bollar idéer och känslor fram och tillbaka.
Onsdagen den 2 maj kl 9.00
Ingen repetition i dag. Men på golvet i Studion ligger Dennis Sandin på knä och kontrollerar markeringarna i golvet. Han har själv målat dem och bättrat på dem flera gånger men är fortfarande inte riktigt nöjd.
– Jag är scenograf också. Detta är ett så litet projekt så det kändes opraktiskt att ha en särskild scenograf, förklarar han.
Tillsammans med videokonstnären Signe Krogh har han också spelat in den film som ska projiceras bakom skådespelaren på scenen. Bilder som ska förstärka rollfigurens känslor.
Ingen i teamet har besökt Yarden i Malmö hamn, där handlingen utspelar sig. Det har inte funnits tid till det. Men Dennis Sandin har kollat på Google Maps hur bilarna på Yarden är uppställda, säger han.
Fredagen den 11 maj kl 9.00
Manusförfattaren Anna Kölén sitter med på repetitionen den här dagen, för första gången ska hon få se vad som hänt med hennes manus.
– Det är alltid lite smärtsamt. Man måste ha förtroende för dem man jobbar med, men det känns lite läskigt, säger hon och berättar att hon grät sig igenom Kristian Lundbergs bok under en semester.
– Det är den känslomässigt modigaste bok jag läst, säger hon.
Hon och Dennis Sandin har vänt ut och in på sig själva i det förberedande arbetet. Talat om sina liv, sitt inre, för att förstå Lundbergs berättelse.
– Jag kan ju känna rädslan för att de som har läst boken ska bli besvikna. Men min dramatisering ligger väldigt nära boken. Det är samma språk, jag har sållat ut en dramatisk berättelse.
Nu har scenografin utökats med ett betonghinder. Och Mattias Linderoth har skaffat lite skäggstubb ("fast jag vet inte om det ska vara så här"). Han går enkelt in i rollfiguren. Men då och då stannar han upp och resonerar högt för sig själv. Vad är det som driver scenen? Var finns vändpunkten?
Regissören skjuter in förslag på tolkningar, placeringar och riktningar. Anna Kölén sitter tyst, tittar och lyssnar. Koncentrerat. Antecknar någonting i en anteckningsbok.
Det blir varmt i lokalen. Teknikern släcker strålkastarna och tänder lysrören i taket. Hellre det än att svettas en hel dag.
De tar om och om igen. "Gå längre fram. Sätt dig ner. Peka med handen. Titta bakåt."
Tempot har ökat. Det är två veckor kvar av repetitionsperioden.
Tisdagen den 22 maj kl 15.20
Det är 27 grader varmt ute och ännu varmare i Studion på Stadsteatern. Mattias Linderoth står på scenen i jobbarjacka och shorts, mössan åker av och på. Han svettas och agerar.
Teamet tar en paus och Mattias tar av jackan och går ner i köket för att hämta ännu en kanna med vatten. Signe Krogh går upp på scenen och rättar till plasten där bakgrundsfilmen ska projiceras.
Hela gruppen känns lite mer stressad idag.
Fredagen den 25 maj kl 12.50
Repetitionsperioden går mot sitt slut. Snart är det sommaruppehåll och efter semestern kommer alla inblandade till en början att vara upptagna med andra roller och uppgifter.
Det har blivit dags att dra igenom hela pjäsen. De anställda på teatern har bjudits in för att ge Mattias Linderoth publikreaktioner. Han behöver det nu, säger han.
– En gäspning här, ett litet skratt där. Jag tror att man automatiskt söker efter sådant för att få bekräftelse på det man gör. När vi nu har publik som inte har sett något av repetitionerna är jag oerhört medveten om deras reaktioner.
I köket brer produktionsassistenten en smörgås, en dubbel grov macka med Philadelphiaost, och viker cellofanpapper om den. Den är en del av rekvisitan.
I Studion är rökmaskinen igång. Mattias Linderoth och Dennis Sandin diskuterar om de ska byta ut ett anteckningsblock eller inte. Ny rekvisita tar tid att repetera in och det finns inte så mycket tid, de bestämmer sig för att avstå.
Insläppsljuset sätts på. The Staple Singers röster i "Will the Circle Be Unbroken" börjar strömma ur högtalarna. Publiken, ett femtontal kollegor, droppar in.
Mattias Linderoth sätter sig på scenen, tar fram anteckningsblocket ur fickan, går in i rollen som Kristian.
Och så börjar han: "Natten är lång i Malmö. Lång, tung och mörk, som en dikt man inte riktigt förstår, men som ändå inte släpper sitt tag om en..."