Jag är tillbaka.
Det är svårt att beskriva för den som inte varit där. En kulissvärld. Speglar,
plastblommor, lila heltäckningsmattor och fondväggar i turkos och cerise,
färger som knådar ögonen ur hjärnan vart jag än ser. Stickande svidande
lampor, kristallkronor, fejkad gråsten och marmor, fejkad graffiti.
Badrummet en kitschig porrdröm i glänsande mosaik, jacuzzi och bastu med
glasväggar och gröna plastväxter och ett silvrigt sminkbord och överallt
strålkastare, spotlights och speglar.
– Som ett Barbiehus, säger Citty från Finest. Som något Simon och Thomas på
TV3 skulle kunna byggt och sen älskat så mycket att de hatade det.
Vi är i Årsta, södra Stockholm, i ett industriområde med fula, intetsägande
betongklossar, i ett låtsashus i en dragig hangar. Vi sitter i soffan, jag
och elva andra journalister, för ett dygn i Big Brother. Vi har fått lämna
från oss datorer och telefoner. Rastlösheten sprider sig snabbt, folk tittar
villrådigt på varandra, petar ovant på myggorna som vi fått fästa på
bröstet. De flesta har ingen tydlig idé om vad studiebesöket i
dokusåpavärlden ska resultera i. Åsa [Linderborg] från Aftonbladet ska
skriva en text som korresponderar med de vänsterfeministiska artiklar hon
tidigare skrivit om Big Brother. Ola från Se & Hör tänker sig
roligt bilduppslag. Kristoffer från Aftonbladet TV filmar sig själv med
videokamera: ”ja, nu sitter vi alltså här och det hela känns väldigt
spännande…”
Någon frågar vad jag själv ska ”göra på det här”.
Såhär: Våren 2001 var jag singel och arbetslös. Jag skulle fylla 27, skrev en
del men var inte etablerad. SVT:s ”Expedition Robinson”, som fortfarande var
ganska hett, sökte deltagare och jag skickade in en lagom hunkig bild på mig
själv och en kortfattad presentation. Jag kom till första uttagningen, till
andra, trodde i det längsta att jag skulle få åka till något exotiskt
strandparadis men sållades bort till sist. Produktionsbolaget Strix behöll
min ansökan och jag kallades till casting – det heter casting, inte audition
– till ett nystartat format som hette ”Farmen”. Nix. Sen ringde de och
frågade om jag ville bli castad till ”Baren”. Ett program som jag visste låg
i dokusåpahierarkins bottensegment, farligt nära ”Villa Medusa”,
specialiserat på sex, fylla och bråk. Ändå kan jag inte minnas att jag
tvekade.
Allt gick så fort. Bara några veckor efter det första telefonsamtalet satt jag
i en lägenhet i Gamla Stan och sörplade sprit och pratade snusk med vilt
främmande människor inför tv-kameror och mikrofoner och en kvarts miljon
tittare på TV3.
Hösten 2000, året innan jag gick in i ”Baren”, började Kanal 5 sända ett nytt
format från Finnboda varv i Nacka. Ett socialt experiment där människor
stängdes in i ett hus och successivt röstades ut av tittarna. Adam Alsing
var programledare och visade hur kamerorna fanns överallt (”och då menar jag
överallt!” sa han, lyfte på dasslocket och vinkade förtjust åt tittarna via
kameran i toalettskålen). Det var i den digitala teknikens gryningstid; man
skulle rentav kunna följa deltagarna på internet!
Serien blev snabbt omtalad för sina direktsända samlag och ständiga skandaler.
En manlig deltagare hämtades ur huset efter att produktionen fått veta att
han var en känd våldsman, en annan man misstänktes för sexuella övergrepp
efter att ha stoppat mat innanför trosorna på en sovande kvinna. Sista
omgången gick 2006; vinnaren hade under sina veckor i huset fått göra två
graviditetstester. För pengarna köpte hon nya silikonbröst. Festen var över.
Nu är det dags igen och jag sitter i sovrummet bland splitternya bäddmadrasser
och sängkläder, alltsammans kritvitt (för att funka bättre i
infrakamerorna?). De unga bloggtjejerna slöpratar om gemensamma bekanta. Det
slår mig att det här formatet känns urmodigt på gränsen till retro i en tid
då exhibitionistiska unga människor inte längre behöver gå via dokusåpan för
att bli berömda utan klarar sig med en webbkamera och ett youtube-konto.
– För att det hela tiden behövs nya, förklarar Citty. Det är så här det skapas
nya bloggare, nya såna som Kitty Jutbring och Jackie Ferm.
– Vem? frågar jag och känner mig som en mossig gammal gubbe.
– Jackie Ferm! Vet du inte vem det är? Hon som vann ”Paradise Hotel”? Sveriges
största bloggare ju!
Citty och Jackie himlar med ögonen. Jag säger något om att jag faktiskt själv
har varit med i en dokusåpa.
– ”Baren”? Jo, men den minns jag. En snubbe som var med, var kompis med min
pappa.
Timmarna går. Vi knaprar chips och dricker äcklig sponsrad läsk,
energidrycker, godis. Frisk luft vore skönt men på uteplatsen biter
februarikylan och vi går snabbt in igen.
Så är det dags för ”uppdraget” och vi beordras in i sovrummet. Två killar och
två tjejer får sätta pads med elektroder på sina skinkor och sedan ta på sig
slimmade gummidräkter och fästa sändare i bälten utanpå. Vi dirigeras
tillbaka till vardagsrummet, där en ställning har satts upp under tiden. Ett
handtag med en ögla inlindad i metallfolie ska försiktigt föras längs med en
serpentinslinga, också den i folie. I handtaget sitter en sladd som går till
en stolpe. Om öglan kommer i kontakt med ledningen får de fyra gummiklädda
deltagarna elchocker. Jag får i uppdrag att hålla i handtaget och fumlar
förstås och omedelbart skriker de fyra av smärta. Jag tittar villrådigt på
de andra. Ska vi verkligen göra det här?
Folk börjar diskutera, prata i munnen på varandra. Killarna i gummidräkt
flinar stoiskt, men tjejerna ser skärrade och gråtfärdiga ut. Någon undrar
nervöst vad som händer om vi struntar i uppdraget. Åsa pratar om civilkurage
och Tahrirtorget.
UPPDRAGET BÖRJAR OM FEM SEKUNDER.
Den kundtjänstliknande rösten ekar genom högtalarsystemet.
FEM – FYRA – TRE – TVÅ –
Jag lägger ifrån mig handtaget. Vi skiter i det.
En dörr öppnas i väggen och en kortvuxen kvinna i svart munkjacka och djupt
nerdragen mössa kliver in i rummet och spänner ögonen i oss.
– Jag är Little Sister, säger hon kallt. Ni ska ta det här handtaget och föra
det runt hela slingan. Det är uppdraget. Har ni förstått?
Utan att vänta på svar går hon ut igen.
Det är rejält obehagligt att bli tilltalad på det sättet. Folk kryper ihop i
soffan, någon ser direkt skamsen ut, som att bli utskälld av rektor.
Big Brother-rösten igen:
KAN JENS KOMMA TILL BIKTEN?
Jag går in i det lilla, kala rummet som bara har en stol och en mikrofon. I
stolen ligger en lapp med orden: Uppdraget har tyvärr misslyckats! Straffet
blir – ingen fest ikväll. När jag går ut och visar upp lappen ser folk
uppriktigt chockade ut. Ingen sprit? Producenten lovade ju innan att vi
skulle få in ”lite trevligt att dricka och sådär”. Tanken på att sitta här
hela kvällen och vara nykter är outhärdlig.
Visst är jag glad över att vi sade nej till tortyren. Samtidigt en olustig
känsla: om vi, som är här å yrkets vägnar, efter bara några timmar är så
lättmanipulerade att vi ens överväger det rimliga i att ge varandra
elchocker i stjärten, hur ska det då gå för deltagarna?
DETTA ÄR BIG BROTHER. NU TAR VI PAUS, NI KAN HÄMTA ERA DATORER OCH TELEFONER.
OCH SEN BLIR DET FEST.
De skojade bara! Jubel, skratt, lättnad.
– Jag älskar Big Brother, tjoar Parisa från Nöjesguiden och flyger upp ur
soffan.
Nu känner jag igen mig. Det ständiga dompterandet, väntandet,
omyndigförklarandet, hotet om bestraffningar, gyttret av socialpsykologiska
mekanismer som styr oss att först hata och sedan älska våra fångvaktare.
Mycket av den dramatiska energin i en dokusåpa skapas ur ren tristess:
människor har så tråkigt att de till slut börjar prata i desperation, pratar
för att fylla igen tomrummet omkring sig, tjafsar om saker de egentligen är
överens om bara för att få stimulans. Skitsnacket. Den torra
luften, belysningen, de grälla färgerna som hindrar hjärnan från att koppla
av.
Jag minns deltagare som var så trötta att de blödde näsblod. Det själlösa i
att sitta och vara full i ett skyltfönster, badande i ljus, omgiven av sopor
och löjlig estetik.
Ändå har jag aldrig ångrat att jag var med i ”Baren”. Jag lärde mig saker,
blev kanske rentav en aning mer ödmjuk, fick större respekt för människors
längtan efter berömmelse, för Slitzbrudar, för gästbartenderkillar, för alla
som är beredda att göra vad som helst för att synas.
Det svåra kom efteråt. Det dröjde sex månader innan jag kunde arbeta igen, ett
och ett halvt år innan jag kom på fötter. I mitt journalistiska arbete har
dokusåpameriten förbigåtts med generad tystnad. En redaktör sa: ”du har råd
med en sån här grej, inte två”, och sen nämnde hon det aldrig mer.
Är det därför jag är här nu? För att sluta cirkeln?
– Jag kommer ihåg dig, säger Elin, som frilansar för GP. Du var den där
intellektuella killen. Jag följde ”Baren” när du var med och hejade stenhårt
på dig.
Jag är så trött att jag inte ens orkar spela anspråkslös, ler bara lyckligt
och slickar i mig berömmet. Distansen jag under tio år har byggt upp mellan
mig själv och ”Baren-Jensa” har smält undan.
Är det något jag inte vill missa när jag nu är med i Big Brother så är det
jacuzzibadet. Jag klär av mig och hoppar i tillsammans med bloggaren Jayson
och några andra, dricker öl och skrålar och visst, snart mår jag ganska bra.
Det är något med vattnet som känns naturligt, något hemtrevligt och
rogivande som bryter av den sterila tristessen. Och plötsligt pratar vi som
om vi vore bästa kompisar, berättar de mest personliga saker.
Jag minns nätterna i ”Baren”. Folk som talade om incest och övergrepp, om
sjuka relationer, om sina innersta tankar och rädslor. Den mäktiga känslan
av total närvaro och förtrolighet. Av att vara helt utlämnade åt varandra.
Morgnarna är alltid värst. Att vakna och vara illamående av trötthet. På hög
volym spelas Fred Åkerströms ”Jag ger dig min morgon” medan strålkastarna
tänds igen. Ute i lägenheten är röran obeskrivlig, fettglimmande köttrester
från middagen, ölburkar, godis, snacks, badhanddukar.
– Jag ska filma köket, säger Kristoffer. Köket är jäkligt Big Brother just nu!
Några sitter redan färdigklädda i soffan och väntar på att bli utsläppa. Jag
frågar vad de skulle säga om att stanna ett dygn till. Åsa tittar på mig som
om jag blivit galen och skakar bara på huvudet.
Så är det över. Vi går ut, tar av oss mikrofonerna, kommer upp i
personalcafeterian, dricker kaffe, svarar på frågor. Stämningen är fadd och
surmulen. Löften om att hålla kontakten klingar ihåligt. Vi får goodiebags
med sponsorprodukter, knappar på våra mobiler och skiljs åt med ett stelt
”hejdå” och går ner till våra taxibilar. Jag sitter i taxin och låter
vuxenlivets plikter rasa över mig. Mäklaren ringer, sedan förlaget. Artikeln
ska skrivas, barnen hämtas, deadlines hållas. Jag är tillbaka.
Varför var jag med i ”Baren”? Ville jag testa mina gränser? Var jag beredd att
göra vad som helst för att få bekräftelse? Kände jag mig ensam och tom och
osynlig? Säkert. Det fanns många skäl, jag minns dem knappt längre.
Egentligen ville jag nog bara komma bort från allting. Slippa ta ansvar för
ett liv jag inte trivdes i. Låta saker hända med mig, bli ett objekt, en
Deltagare.
Jag var med i tre veckor. Lördagskvällen när jag hade blivit utröstad gick jag
planlöst på kullerstensgatan i Gamla Stan med min väska och folk hängde i
fönstren och skränade glåpord medan teamet filmade mig. Jag var beredd att
göra vad som helst, precis vad som helst, för en chans till.
Till slut hade de fått sina bilder och jag fick en cigg och en taxi. På väg
hem till min tomma ungkarlstvåa och månader av arbetslöshet frågade jag
chaffisen om han brukade kolla på dokusåpor.
– Sån där jävla skit? fnös han. Skulle aldrig få för mig.
Jens Liljestrand
författare och litteraturvetare