Barnlöshet och bedrägeri - Sydsvenskan
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Barnlöshet och bedrägeri

Hélène Grémillons debutbok handlar...
1 2

Barnlöshet och bedrägeri

Kultur & Nöjen.

En psykologisk thriller om kvinnlig sterilitet har blivit en av de senaste årens största franska bästsäljare. Nu ges Hélène Grémillons ”Den förtrogne” ut på svenska. Sydsvenskan träffade henne i Paris.

På övervåningen på Café de Flore på Boulevard Saint Michel beställer Hélène Grémillon en kaffe – ”min elfte för dagen”. Den kostar 70 kronor. Men så har hon också valt att förlägga intervjun på ett av stadens mest ryktbara litterära kaféer, inte sen att dra nytta av sin berömmelse. Här bland art deco-möblerna i mahogny installerade sig Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir under ockupationsåren, värmde sig vid den stora spisen i mitten av kaféet och stannade dag efter dag för att skriva och diskutera. På andra sidan lokalen huserade motståndsrörelsens kommunister med Marguerite Duras i spetsen.

Med det i åtanke är Café de Flore en passande mötesplats. Hélène Grémillons roman ”Den förtrogne” utspelar sig just i andra världskrigets Frankrike. Men marscherande tyska soldater, evakuerade barn och desertörer som tar sig fram mil efter mil till fots, är bara en bakgrund till den huvudsakliga historien: om barnlöshet, kärlek och bedrägeri.

För Hélène Grémillon började allt när hon, på jakt efter en present till en vän, hittade ett tungt gammalt standardverk i ett antikvariat för medicinsk litteratur på Rue Jacob. Boken heter ”Hygiène et physiologie du mariage” - ”Äktenskapets hygien och fysiologi”. Den gavs ut 1897 men användes som informationskälla om sexualitet ända fram till slutet av andra världskriget. Och den fick Grémillon att tänka på sin farmor.
– Hon berättade en gång för mig att första gången hon blev gravid så visste hon inte hur det hade gått till.

Efter första världskriget förde den franska regeringen en hård befolkningspolitik. Man såg sig tvungen att öka barnafödandet för att kunna vinna mot tyskarna, så man förbjöd såväl preventivmedel som information och utbildning om sexualitet. Presidenten beordrade Frankrikes kvinnor att bli gravida. Men hur sex fungerar skulle de helst inte veta så mycket om.

Det fanns några kapitel i den gamla handboken som särskilt fångade Grémillons intresse: de om sterilitet. Här förordades märkliga behandlingar som piskning mot ofrivillig barnlöshet.
– Jag började tänka på hur fruktansvärt det måste ha varit under den här perioden för en kvinna som inte kunde få barn. På radion sände man ut budskap om att barnafödandet måste öka för att vi behövde soldater. Och sen skickades männen ut i krig. Det var så jag fick idén att skriva en historia som utspelar sig mellan två kvinnor, bakom lyckta dörrar, när mannen har gett sig av.

I ”Den förtrogne” möter vi Madame M, en steril och förmögen kvinna, och Annie, en tonårsflicka som blir hennes vän och så småningom surrogatmamma till hennes barn. Annie dras in i ett psykologiskt spel med mörka konsekvenser i Madame M:s stora hus på landet.

En del av historien utspelar sig på 1970-talet, då 35-åriga Camille som nyss blivit gravid börjar få mystiska brev. Historien berättas ur intrikata, motstridiga perspektiv, och först i slutet närmar sig läsaren sanningen.
– Jag har utgått från en mening i en dokumentär som jag såg en gång. I varje kärlekshistoria ryms egentligen tre. Din, min och vår. Det är lite som i filmen ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” (där man kan radera minnen av en misslyckad kärlekshistoria ur sin hjärna). Jag ville få fram hur olika människor alltid ser en och samma historia ur helt olika perspektiv, och att man egentligen aldrig kan se helheten, säger Hélène Gremillon.

Framför allt handlar boken om kärlek. En kvinna som vill ha ett barn för att hon är så rädd att förlora den hon älskar. Det är tragiskt.

Hélène Grémillon säger att hon delvis valde att skriva om sterilitet av rädsla för det.
– Det är fortfarande tabubelagt att inte kunna få barn. Och barnafödande beskrivs som det vackraste som finns i världen. Så sterilitet är den ultimata paradoxen. Jag är så glad att jag inte har behövt uppleva det.

Hon betonar att trots att hon tillbringade över ett år med att göra research om perioden kring andra världskriget, så är det först och främst en spänningsroman hon har skrivit, ett mysterium som ska fånga och underhålla läsarna. Och det har hon lyckats med. Boken har nominerats till fem stora litterära priser i Frankrike och ska ges ut på tjugo språk.
– Jag tror, utan att veta, att moderskap och sökande efter rötter är ett universellt tema. Men boken har tagits emot på väldigt olika sätt av olika läsare också i Frankrike. Vissa förstår eller tror sig förstå saker, andra inte.

Ur sin kornblå, lurviga handväska tar Hélène Grémillon fram ett handskrivet brev som hon läst i taxin och nu läser upp.
– ”Jag slukade den på två dagar.” Och sen: ”Bravo! Fortsätt! Skynda er!” Jag får tårar i ögonen. Just nu, när jag håller på och kämpar med min nästa roman, så ger det här mig styrka.

I ett Frankrike där Camilla Läckberg ligger både i topp, sexa och tolva på försäljningslistorna och har en egen hylla i varje stor bokhandel, så finns det ett uppenbart sug efter spänningslitteratur med kvinnor i huvudrollerna. På frågan vad hon tycker om den samtida franska författargenerationen, säger Hélène Grémillon att hon är trött på det självbiografiska.
– Man måste ha levt ett helt fantastiskt liv för att det ska vara intressant. Som Claude Lanzmann och hans bok ”La Lièvre du Patagonie” [som gavs ut i våras]. Där är en självbiografi berättigad eftersom hans liv varit som en roman. Har man inte levt ett sådant liv men ändå vill skriva om sig själv så blir det lätt egocentrerat, narcissistiskt och megalomant, säger Hélène Grémillon.

Själv har hon nästan slutat läsa nutida litteratur – rädd att behöva jämföra sig och hitta något hos dem som hon själv saknar. Sedan hon själv blev författare har en del av läsningens njutning försvunnit. Hon kan inte strosa runt i en bokhandel längre utan att känna pressen inför nästa roman.
– Jag läser i princip bara klassiker. Jag får nästan känslan av att allt det bästa redan har skrivits. Men sen finns det ju också nya stilar för en ny epok, som de nordiska deckarna till exempel.

Filmrättigheterna till ”Den förtrogne” har redan gått till ett franskt produktionsbolag. Och när Hélène Grémillon ser filmen framför sig tänker hon sig inte storslagna krigsscener och soldater som marscherar längs avenyer, utan en lågbudgetfilm, ett slags kammarspel. Som Hitchcock, säger hon. Eller kanske med ett stänk av det avskalade som hon uppskattar i nordiska deckare.
– Man sätter två kvinnor i ett rum och ser vad som händer. Och det hade kunnat vara en nordisk regissör! Jag hade älskat det.

Annons:
Annons:
Följ Vad är detta?
Här kan du följa ämnen eller skribenter som du är intresserad av. När du valt ett ämne hittar du de senaste artiklarna i din personliga meny, högst upp till höger på sidan. Där kan du också ta bort ämnen du inte längre vill följa. Du måste vara inloggad för att använda funktionen.
  • Kultur & Nöjen
Hélène Grémillon

Född 1977.

Bor i Paris tillsammans med sångaren och låtskrivaren Julien Clerc, välkänd för sitt vibrato sedan slutet av 1960-talet, och deras son.

Har studerat historia och journalistik och arbetat på tidningen Le Figaro.

”Den förtrogne” är hennes debutroman och gavs ut på franska 2010.

Läser just nu: ”Mémoires d’Hadrien” av Marguerite Yourcenar, och den österrikiske författaren Stefan Zweig.

”Den förtrogne” (Le Confident) ges ut på 20 språk och ska också bli film.

Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu