Just nu sitter jag med ett antal kryptiska dokument. Man kan tolka dem som att radioprogrammet Eldorado ska läggas på is efter nyår. Men jag väljer att tänka mer optimistiskt.
Jag har en extremt lång erfarenhet av radio, ett medium som jag älskar. Kärleken slocknar aldrig. Jag gjorde mina första program som gymnasist tidigt 1960-tal. Genom att sakta men säkert lära mig tala hövligt och undvika självklara frågor lyckades jag efter journalisthögskolan få en anställning. Sedan dess har jag bott i radio. Jag har andats radio. Jag har sedan ständigt återfallit och ställt impertinenta frågor. De tidiga cheferna som hade akademisk utbildning uppskattade detta. Den tiden är förbi.
Det märkliga och tragikomiska med Sveriges Radio är dess höga trovärdighet. Det vilar ett gåtfullt skimmer över radio. Gåtan har blivit tydligare och skuggorna mörkare för varje decennium. Tydligen finns det en enorm motvilja när det gäller diskussion om hur radion ska förvaltas. De flesta väljer taktiken att ligga så lågt att de växer ihop med marken. Det gäller politiker, journalister och kulturarbetare i gemen. Rätt vad det är kan de bli inbjudna till Sveriges Radio och då tycks de flesta vilja ha ett förflutet utan inslag av kritik eller problematisering av monopolföretagets beteende.
I en rad omgångar har jag varit med om att program som jag gjort hamnat på ”Svarta Listan”. Oftast är det hela bara vanliga och primitiva inslag av politisk korrekthet. Men det vidmakthåller en atmosfär av passivitet.
Jag minns med detaljskärpa hur en chef som omvänts till en så kallad ”medveten” och ”radikal” samhällssyn ringde mig och sade med hård betoning på varje stavelse att jag genast måste sluta skämta om Grupp 8. Jag svarade henne att det tänkte jag verkligen inte göra. Det kändes som om denna chef plötsligt var en del av ännu en sketch som jag och Janne Forsell gjorde. Men jag kunde hålla mig för skratt när kvinnan drog med sig en hel redaktion och fick bort programmet ”Hemma Hos”.
Historien har upprepat sig om och om igen. När vi startade programmet Eldorado 1980 var den första reaktionen ett starkt ursinne från min närmaste chef. Efter ett halvår var han förvandlad till en av dem som stöttat och lanserat programmet. Exemplen är otaliga och de flesta är jag förstås inte inblandad i. Numera är jag luttrad.
Det jag lärt mig är att en total majoritet av beslutsfattare oroas av det unika. Troligen är det så i alla stora organisationer. Men när det gäller ett företag som så starkt dominerar en uttrycksform blir det farligt. Ett samtal om detta offentligt bör också få den mest ängsliga radiochef att inse att i Public Service-uppdraget ingår verkligen att hitta det unika. För att vi ska leva bättre i vardagen varje dag hela året. Eller hur? Var nu med och låt oss rädda vår radio! Mitt eget exempel är bara ett i en lång tradition. Frågan är viktig för alla vare sig du är chefsbyråkrat i Radiohuset eller truckförare i Gävle.
Kjell Alinge,
programledare för Eldorado i Sveriges Radios P2