Den som är intresserad av bilar gör bäst i att åka till Möllevångstorget. Där pågår en förstklassig bilshow varje dag, på dygnets alla timmar. På kort tid kan man se en Bentley, en ny Mercedes och en SUV. Bilarna smyger sakta förbi och nosar på asfalten. De är kraftfulla. De har så många hästkrafter att man nästan hör dem gnägga.
Hur kommer det sig att Möllan, knappast känt för att vara rikt, har så många fina bilar?
Kriminalitet! hör jag någon ropa. Tanken slår mig med, ungefär varje gång jag ser en tjugotvååring i lyxbil. Det är säkert så att en del av bilarna kommer ur skumraskaffärer, men med tanke på mängden poliser i området kan man hoppas att de inte är många.
För jag tror även att det handlar om något annat.
Låt oss kalla det för en kulturkrock. Mellan det svenska och det utländska. För att vara mer specifik: mellan det svenska och den amerikaniserade way of life. Redan 1948 skrev författaren William Faulkner att amerikanen ”really loves nothing but his automobile” för att sedan beskriva en man som kör omkring i en fin bil samtidigt som han bor i ett hyrt råtthål.
Nu generaliserar jag, men jag tror detsamma gäller för en del av killarna i Möllans fina bilar. Exempel: En kille i tjugoårsåldern kör en BMW. Han bor hemma hos sina föräldrar och jobbar lite timmar. Hur han haft råd med bilen? Pappa betalar. Frågar man varför han prioriterar en bil framför en egen lägenhet, svarar han ”Varför bo ensam när jag kan bo hemma?”.
Själv kunde jag, och många med mig, knappt vänta innan vi flyttade hemifrån. Frihet! Men för honom är det bilen, inte hemmet, som symboliserar frihet. Väldigt americano. För det är bilen som tar en till spännande platser utan att man behöva offra bekvämligheten. Det är bilen som är metafor för rörlighet och spontanitet, två viktiga värden i vår tid.
Kanske är bilkulturen kring Möllevångstorget det mest amerikanska vi har. Kanske är Möllan rentav Sveriges Los Angeles. Där lever folk praktiskt taget i sina bilar, och eftersom de sällan bjuder hem gäster satsar de allt på bilen.
Det kan verka dumt.
Men när man varken har den höga utbildningen, det fina hemmet eller det utvecklande jobbet men ändå vill vara någon, så återstår den mest tillgängliga av statusmarkörer: bilen. Som den franske filosofen Jean Baudrillard uttryckte det: tvånget att konsumera kan sägas kompensera för ett misslyckande att klättra uppför den sociala stegen.