Det var en gång en björn, som var som barn är mest. Han blev omåttligt populär. För att han var som barn är mest.
– Björne har många olika personligheter, påpekar Jörgen Lantz, som spelade Björne från starten 1987 fram till år 2000 och som gav honom en röst.
– Han är som ett vuxet barn, kan man säga. Björne är väldigt bestämd, men också känslig, och han har ett rättvisepatos, det ska vara rättvist. Även om han själv alltid vill vinna till slut.
Jörgen Lantz beskriver också Björne som en besserwisser, som är mycket direkt och säger vad han känner. Och Björne låter ingen sätta sig på honom, minst av alla Robert Gustafsson.
Samtidigt tar han väl hand om dem som är svagare än han själv, till exempel gosedjuret Snigel och trähunden Hugo. Och han delar med sig av sina pepparkakor.
Denna figur var något nytt i barn-tv-sammanhang när han dök upp i rutan för 25 år sedan. Tv-producenten Anita Bäckström stod tillsammans med kollegan Kerstin Hedberg för idén och genomförandet.
– På den tiden visades olika barnprogram var för sig, presenterade av tv-hallåorna, säger hon. Det behövdes en ram kring barnprogrammen.
Inspirerade av dansk tv, där Bamse och Kylling då huserade, skissade Bäckström och Hedberg fram ”Björnes magasin”. I varje program skulle Björne möta en kompis – en skådespelare som också kunde skriva fantasifulla manus – och hitta på något kul ihop med den personen. De båda hade också till uppgift att presentera de olika barnfilmer som dök upp i ”Magasinet”.
– Programmet skulle vara underhållande på ett bra sätt, förklarar Anita Bäckström. Vi ville ha med värderingar som vi kunde stå för och ett vettigt innehåll, utan att vi bestämde exakt vad det skulle vara.
Producenterna vill ha Björne lite lagom självfixerad och med smak för fusk när han spelade spel, men också positiv och lättsam.
– Om Björne bara hade varit snäll och trevlig skulle programmet ha blivit så tråkigt. Och barnen ska känna igen sig och se att man får busa, småljuga och vara egoistisk, men inte såra och vara elak.
På förhand var medarbetarna på Anita Bäckströms redaktion tveksamma till upplägget. Skulle man verkligen ha talande djur i tv?
– I många länder förekom då stora lufsiga talande djur, det ena förskräckligare än det andra. Jättetramsigt, säger Anita Bäckström och man kan nästan höra rysningen genom telefonen.
Men när kollegorna såg det färdiga ”Björnes magasin” blev tonen en annan. Samma positiva vibrationer skulle strömma mot programmet från alla håll. Producenterna överraskades själva, både av hur bra ”Magasinet” blev och av gensvaret.
– Vi fick så mycket positiva reaktioner att det nästan blev tjatigt! Tittare ringde och skrev massor. Recensenter som ofta hade varit snåla mot andra barnprogram lovordade ”Björnes magasin” och det skrevs mycket i tidningarna om programmet, minns Anita Bäckström.
– När en kompis till mig tyckte att ”det där var det tråkigaste jag sett” kändes det faktiskt skönt att äntligen få någon negativ reaktion.
De tre fasta kompisarna till Björne var i starten skådespelarna/manusförfattarna Marie Öhrn, Robert Gustafsson, som fick sitt tv-genombrott här, och så Eva Funck.
– Jag såg en annons, SVT ville ha programledare som kunde skriva manus och möta den här figuren, berättar Eva Funck. Jag skrev att jag var bra på allt de behövde, haha.
Hon fick provfilma mot Jörgen Lantz, som samtidigt provade för rollen som Björne. Många människor hade sökt jobbet, men snart var det fem stycken kvar. Som skulle bli tre.
– På SVT ville man att jag skulle provfilma en gång till, men då sade jag ”om ni inte såg direkt att ni vill ha mig, så är det ingen idé”, säger Eva Funck. Jag förstår inte var den kaxigheten kom ifrån.
Producenten Kerstin Hedberg övertalade henne i alla fall till ett prov till. Som gick uruselt. Eva Funck konstaterade högt att det var det sämsta hon hade sett, men fick jobbet ändå.
– Kanske var det min ärlighet som gjorde att de tog mig.
Enligt Anita Bäckström var det avgörande Eva Funcks speciella stil och attityd – pyssligheten och glädjen som hon utstrålar.
Det skulle bli 150 ”Björne”-manus och -program för Eva Funck, från 1987 till 2000. Varje nytt program började med att hon såg de filmer som skulle vara med i just det avsnittet, kläckte en programidé och spånade kring den med Kerstin Hedberg. Sedan skrev hon manus tre-fyra dagar och därefter kom repetitioner och inspelning med Jörgen Lantz, i ganska högt tempo.
– Jag tror att vi tre alla påverkade Björnes personlighet, genom våra manus. I vissa program kunde han ingenting, när senare Larse, Lars-Göran Persson, var med klarade Björne allt, till exempel när det gällde motorer.
Eva Funck tror att detta att programledarna själva stod för manus var en nyckelfaktor. Det gjorde programmen annorlunda och speciella.
– Hela min barndom har blivit manus till ”Björnes magasin”, erkänner hon med ett skratt. Alla vi manusförfattare hade till exempel någon otroligt snål eller uppkäftig kompis att hämta inspiration från.
När Björne hade städat blev han trött i fötterna och la upp dem på en pall. Den lilla egenheten hämtade Eva Funck från en av hennes mammas bekanta, som alltid gjorde så när hon var klar med städningen.
– En annan gång vill Björne möblera om och provar att ställa sängen överallt, men till slut hamnar den på samma ställe som från början. Jag själv var sådan som liten, älskade att möblera om.
Eva Funck hade en annan favoritsyssla – att pyssla. Gissa om det kröp in i ”Björne”-programmen. Och med en baktanke också.
– Jag ville visa att det inte spelar någon roll hur det blir, fult eller fint. Att föräldrar pysslar med sina barn är otroligt viktigt, det är ett av få tillfällen då man inte uppfostrar. Man lär känna sitt barn – ”aha, vill du ha blått där?” – och det hela blir problemlösning utan uppfostran. Så nyttigt.
Eva Funck har 25 års erfarenhet av dockteater, hon träffade i perioder barn mellan tre och sju år varje dag och kom i närkontakt med många upplevelser och känslor, som misslyckande och besvikelse. Alla de ämnena ville hon sedan ta upp i ”Björnes magasin”.
– Jag såg Björne som en hopplös femåring och ville visa hur man som vuxen kan förhålla sig till ett sådant barn: acceptera att han är snål och gör fel, inte gå i polemik och uppfostra hela tiden, bejaka i stället. Jag tänkte på det hela tiden.
– Producenterna frågade alltid oss manusförfattare ”vad hände i din barndom? Hände det något som du känner speciellt för?”. Jag tror att Björne var allas vår barndom.
Det är en konst att spela teater mot en figur eller en docka och få åskådaren att känna att figuren verkligen är levande. Men Eva Funck var under en period gift med Thomas Funck, ”pappa” till Kalle Stropp och Grodan Boll, och lärde sig under folkparksturnéerna de rätta tricken, som att ta på och krama figuren.
– Björne fick absolut inte lyfta av sig huvudet i tv och kostymen kunde inte visas upp för barn utan att det var en skådis inuti den. När ”Björnes magasin” startade hade Mumin strax dessförinnan tagit av sig huvudet i rutan och det hade barnen upplevt som väldigt traumatiskt.
Innan det hela drog igång 1987 var också Björne själv, Jörgen Lantz, med och bestämde hur han skulle vara som perso … öh, björn.
– Jag hade spelat Ville i tv-programmet ”Ville, Valle och Viktor”, där en var besserwisser, en var velig och en ville att allt skulle vara rättvist, säger Jörgen Lantz. Och jag tänkte att Björne skulle ha en kombination av de personligheterna.
När Björnedräkten skapades önskade också Lantz att Björnes olika känslor och uttryck skulle kunna synas i hans ansikte, när rösten lades till. Förvisso kunde Lantz inte förändra Björnes ansikte under spelets gång, men somliga tv-tittare trodde enligt honom ändå att det var rörligt. Vilket får tolkas som ett gott betyg åt hans eget skådespeleri, röst och rörelsemönster.
– I och med att Björne mötte alla de där olika andra personerna utvecklade han ju också många sidor, säger Jörgen Lantz. Och jag ville skapa värme och få fram känslor hos dem som tittade.
Varmt hade Lantz det själv, där inne i den tättslutande björnkostymen. Temperaturen var egentligen det enda jobbiga med att knalla omkring som nalle i studion, inspelningsdagarna i ända.
– Det blev väldigt hett och det fanns inget att göra åt det. Vi hade inga direkta pauser under ett inspelningspass, men så fort ett avbrott kom rusade en påkläderska fram och drog ned blixtlåset på ryggen, så jag skulle få in lite frisk luft.
Till och med Björnes ögon täcktes för med små filter, för att inte Jörgen Lantz egna skulle synas igenom.
– Men vi såg till att man kunde stoppa in pepparkakor i munnen, det var ju det bästa Björne visste.
Jörgen Lantz lärde sig att fixa både det ena och det andra med pälsen på, till exempel dans och småpill som att trycka till en tioöring så att den hoppade upp i tassen. Efter hand blev Lantz så van att han knappt kände sig påklädd utan kostymen på. Någon klaustrofobi led han inte heller av. Däremot kunde syretillförseln ha varit lite bättre.
– Det blev svårt med andningen under långa scener på fyra-fem minuter. Jag fick ju tillbaka min egen utandningsluft efter några sekunder där inne och det kom minimalt med luft utifrån. Så klockan tre på eftermiddagen började min hjärna bli utarbetad av syrebrist.
Jörgen Lantz har enbart glada minnen av Björne-perioden, framför allt av samspelet med de andra skådespelarna. Slutet gick dock i moll. Producenten Kerstin Hedberg blev sjuk och inspelningen av en inbokad ny säsong ställdes in.
– Jag orkade inte riktigt engagera mig i det, eftersom min egen fru blev sjuk och var döende vid samma tid. De på SVT blev putta på mig och jag på dem. Vi hade ett muntligt avtal om den nya produktionen, men jag fick ingen ersättning, trots att jag hade bokat upp tid och avstått från andra jobb.
Relationen med SVT blev inte muntrare när Jörgen Lantz något år senare spelade in en andra Björne-skiva, utan SVT:s vetskap. Grammofonbolaget placerade en Björnebild på omslaget, trots att Lantz hade avrått, och skivan fick dras in, SVT ägde ju rättigheterna.
– Fast det där har jag lagt bakom mig nu. Och för övrigt har jag alltså bara goda minnen.
Än i dag blir Jörgen Lantz identifierad som Björne på stan, tack vare stämman. Själv förstår han inte riktigt varför, eftersom han medvetet gjorde Björnerösten mycket ljusare än sin egen.
– Bara häromveckan stod jag i en kö och någon bakom mig sa ”den där rösten känner jag igen”. Och så vänder man sig om och ser ett ansikte skina upp, det är så roligt. Alla generationer verkar ha tittat på och tyckt om programmet.