Det finns väl två huvudanledningar varför Bocelli beundras: personen ("den blinde sångaren") och stämman (italiensk tenorglans). Ibland har han kallats smörsångare, men den här gången sparades det på smöret, sångaren hade ändå, skulle det visa sig, alla möjligheter att bre på.

Förvirring rådde vid insläppet – det var ju inte den rutinerade ishockeypubliken som fylkades. Men ingen fara, under väntetiden strömmade skvalmusik ur högtalarna. Kanhända var det därför man erbjöds köpa öronproppar före konserten. Dock nej, de hade behövts för att eliminera oönskade ekoeffekter. Och när Bocelli drog på avslöjades att höjdtonerna börjat lida av vibrato; full volym, mycket full volym, jovisst, men bara med ungefärlig träffsäkerhet i intonationen. Antagligen ett ålderstecken. Så förstärkningen, som suddade ut många tänkbara nyanser, var inte smickrande för stämman.

Bocelli levererade emellertid med råge vad som förväntades. Helst avnjöts de lättsmälta slagnumren, av typen "O sole mio" och "Torna a Surriento".

En stor del av repertoaren bestod av kända operaarior, såsom "La donna è mobile" ur "Rigoletto" och "Di quella pira" ur "Trubaduren". De ställer fordringar som Bocelli inte helt kan motsvara. Ljudåtergivningen hjälpte honom ju inte på traven, den resulterade i svulstiga tonsjok.

Stjärnan var inte ensam på podiet. Maria Aleida var lyckosam i koloraturgenren, och Heather Headley som sensuell slutkläm. Aalborg symfoniorkester klingade färgstarkt, som om den hade hämtats i en Hollywoodstudio och även

Helsingborgskören hade heder av sin insats.

Stor möda var nedlagd på visuella inslag, Det var stor videoshow mest hela tiden. När publikjublet till sist steg mot höjden märktes att fansen var nöjda med kvällen.