Amerikanska Jennifer Egans Pulitzerprisbelönade roman "Huliganerna kommer på besök" är uppbyggd lite grann som en diskokula. Som en mosaik av detaljer och händelser i olika människors liv som prismatiskt bryts och kastar ett roterande mönster över boksidorna. Allas öden har nuddat vid någon av romanens poler: den före detta punkaren och sedermera skivbolagsdirektören Bennie Salazar och hans gäckande och kleptomaniske assistent Sasha.

I fram- och tillbakablickar från ungefär 1980 till någon gång in på 2020-talet tecknas bilden av Bennie som en sorts representant för tiden och dess gång, och av Sasha som en överlevare som sicksackar sig fram genom tillvaron. Samtidigt har Egan skapat en sedesskildring, där övergången från analogt till digitalt får samma dignitet som uppfinnandet av boktryckarkonsten.

Musik- och underhållningsindustrin är som gjord för ändamålet, men även i de kapitel som utspelar sig på Afrikas savanner, i studentrum som luktar ingrodd linssoppa och i Neapels smutssköna gränder förs en kamp mellan äkthet (analogt) och förställning (digitalt). Mellan spontant och arrangerat, mellan levt liv och föreställningen om hur livet bör levas.

Vissa kapitel är noveller i sin egen rätt, och alla är inte lika engagerande. Min personliga favorit har till synes ganska lite med romanen i övrigt att göra. Det är en satirisk sak om en detroniserad pr-drottnings halsbrytande försök att bättra på en onamngiven (förmodligen sydamerikansk) diktators varumärke genom att para ihop honom med en likaledes detroniserad ung amerikansk filmstjärna.

I ett annat minnesvärt kapitel är det den före detta rockstjärnan som vanställd av fetma får en vision av hur han ska göra sin comeback: en självmordsturné. Han ska spela ihjäl sig. Och i ytterligare ett annat får skivbolagsdirektören Bennie besök av en bandmedlem från förr: ett tandlöst vrak som lämpar av en abborre han just dragit upp ur Hudsonfloden på det skinande skrivbordet.

Egan är som bäst när hon är som grymmast, även om ödets nycker kan valsa både ett och två varv med hennes karaktärer. Ingen sitter helt säkert, men ingen är heller helt förlorad. Fast ödet har mycket lite med saken att göra, åtminstone för avdankade musiker. I romanens tvetydiga klimax återfinns ett detaljerat recept för hur man konstruerar ett "spontant" intresse kring en artist – den gamla bandmedlemmen med abborren – som ett helt publikhav upplever att de har valt att gå och se av egen fri vilja. Och alla sätter de värde på en och samma egenskap: han är så "äkta" ...

Läs mer: Jennifer Egan intervjuas i Sydsvenskan nu på söndag.