PER RYDÉN. En skugga blott är Carl David af Wirsén, ständigt gäckande men inte längre farlig. Den bleksiktige skalden, den outtröttlige akademisekreteraren och manipulative nobelprisutdelaren har ett stadgat dåligt rykte. Trots sin en gång mäktiga position har Wirsén bara ägnats en enda monografi, Alf Kjelléns från 1979. En enda dikt lever kvar: sommarpsalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt”.

Segrarna skriver som bekant historien, och vi har valt att marginalisera Wirsén. Men han är utkantsfigur i de flesta arbeten som behandlar svensk litterär kultur från cirka 1880 till 1912, hans dödsår. Då avled även Strindberg, som kallat Wirsén ”Min Värsta Ovän”.

Sven Delblancs polemiska karakteristik i ”Den Svenska Litteraturen” är elak: ”Han var lögnaktig, bakslug, intrigant och älskade rollen som korsriddare för höga och rena ideal. Han tyckte synd om sig själv ... Han kan vara hånfull och rent ärerörig, föga ridderlig i angrepp på kvinnliga författare ... det var för sin egen lilla person han kämpade en meningslös kamp.” Orden ger en förhandsresumé av professor Per Rydéns nya bok; det kan rentav vara så att Rydén en gång inspirerade Delblanc till denna salva.

Rydén är som få hemmastadd i förra sekelskiftets vitterhet och press. Efter decennier av forskarmödor har han nu känt sig mogen att försöka få blodet att pulsera i spökskuggan. Han har funnit en antitetisk formel för skildringen: boken heter ”Den framgångsrike förloraren”. Den fångar Wirséns kontroverser och inkonsekvenser.

Wirsén satt med ”en lugnt skrapande penna i ett rum klätt med många böcker” och fyllde spalterna i Post- och Inrikes Tidningar och i Vårt Land. Han formulerade långa innehållsredogörelser och avgav värderingar styrda av en konservativ, för att inte säga rigid, livshållning – ofta mer taktisk än konsekvent.

Visst var det en högsäsong för svensk litteraturkritik. Ingen skribent har idag samma utrymme i pressen eller sakrosankta, alternativt föraktade position som Wirsén eller Levertin. Det kanske var bättre förr?

Rydén har svävat på förnyad upptäcktsfärd över den press där Wirsén publicerades, tidvis upp till halvannan spaltmeter per vecka. Han har begrundat psykologin och karriären, han skildrar segrar och nederlag i den mäktige men socialt och idémässigt alltmer isolerade kungagunstlingens curriculum.

Rydéns genrebestämning är ”värderingsbiografi”. Vad är nu det? Mycket mer än man kanske tror. Ingen tvångströja, mer ett riktmärke för studiet. Han vill förstå. Professorn plöjer akademiarkiv, brevsamlingar och sekundärlitteratur. Han gräver bland de bistra artiklarna och de näpna poemen, i relationerna till vänner, ovänner och institutioner. Boken växer ut till en bred biografi med vid utblick; inget fel i det. Man behöver inte veta mer om Wirsén än vad Rydén lär ut.

Men många gåtor kvarstår, det måste författaren erkänna framme vid målet. Inte ens en spetsbov och maktspelare som Wirsén låter sig fångas i en entydig formel. Männi­skan är ingen mekanism.

Forskarens mödor kan säkert ha känts strapatsrika, som en ballongfärd mot Nordpolen, men inte lika resultatlösa. För den konditionsstarke Rydén har det tillika varit fråga om ”en lika plågsam som ofrånkomlig gärning”, närmast ett maratonlopp över ett berg av stoff som sysselsatt honom i decennier: gott flås kombineras med flit och noggrannhet. Det kan vara en viss prövning att följa långdistanslöparen, som går i mål efter 771 sidor. Han slår sitt personliga rekord. Förra boken, om Heidenstam och Levertin, gick in på bara 670 sidor. Pensionerade professorer är kanske av naturen en smula pratsamma, ungefär som Cicero förmodade. Men Rydéns okonstlade berättarton gör den omständliga läsningen lätt.

När Rydén vänt alla hävdernas blad, enligt principen ”allt ska med”, framträder en fylligare och mer nyanserad bild – allt annat vore ju ett misslyckande. Skelettet i den vittra garderoben har fått kött på benen, men ådran bultar inte vid tinningen. Han kan inte kallas till liv igen.

Värderingen av Wirsén måste förbli negativ. En förlorare i sitt långa lopp. Men nog är det sant som Lars Forssell sa, varje epok borde ha sin Wirsén att tävla mot.

Carlhåkan Larsén
musik- och teaterkritiker