Författaren Jonathan Franzen verkar vara något så sällsynt – och för den vanliga, splittrade nutidsexistensen så provocerande och en aning skrämmande – som en totalt fokuserad person. I samband med lanseringen av mastodontsuccéen ”Frihet” upprepades i intervju efter intervju en bild av Franzens arbetsmoral: Hur han för att undvika all form av distraktion när han skrev pluggat igen hålet för nätverkskabeln på sin skrivdator för att på inget sätt kunna förledas att närma sig det frivola internet. Om jag inte minns fel var hans arbetsrum också helt kalt.

Utgångspunkten för titelessän i samlingen ”Längre bort” är Franzens utmattning efter lanseringen av just ”Frihet”. Trött, sliten och sönderpratad behöver han ta semester. En tripp till Acapulco? En skidresa till Aspen? Nej, förstås inte. Är man som Franzen författare ut i fingerspetsarna åker man inte på solsemester med bad och kokosnötter när det är dags att relaxa – man styr kosan till en av världens mest isolerade platser, ön Masafuera utanför Chiles kust, för att skåda fågel, fundera på Robinson Kruse och sprida askan efter sin döde författarvän.

Samlingar av författare och skribenters spridda texter kan vara fantastiskt roliga. De kan också vara en besvikelse med en besk bismak av girigt hafsverk – resultatet av ett förlags önskan att pressa lite mer pengar ur ett hett författarskap utan att behöva vänta tio år till på nästa roman. ”Längre bort” ligger tyvärr mycket nära det senare alternativet. Urvalet av texter sträcker sig från 1998 till 2011, men är likväl tunt och framförallt spretigt. Här finns två långa, journalistiska reportage om fåglarnas hotade existens kring Medelhavet respektive i Kina, flertalet förord/recensioner/artiklar om mer eller mindre kända litterära verk, ett antal tal och föreläsningar samt en helt bisarr mini­novell om fem bröder på en herrgård. Den övergripande känslan är att någon förlagsredaktör fått gräva djupt i gömmorna för att få fram nog med material för en hel samling – tråkigt, med tanke på att vissa av texterna verkligen är bra. Fågelreportagen är både upplysande, färgglada och dramatiskt välstrukturerade, och i den långa recensionen (som vägrar passa in sig i recensionens mall) av Alice Munros ”Runaway” visar Franzen upp den humor som han annars är så nervöst snål med.

Den tidigare nämnda essän ”Längre bort”, som ligger näst först i samlingen som rör sig kronologiskt baklänges, fungerar lite grann som portal för de här spridda texterna, här knyts de viktigaste trådarna samman: Analysen av litterära verk, fågelskådandet, resonemangen kring skapande och den egna skrivprocessen. Det är egentligen inte en av de bättre texterna, den fäktar osäkert åt alla håll, men just därför är den trots allt en av de mer läsvärda i den ojämna samlingen, framförallt för Franzenfans som likt mig själv blivit skrämda av hans närmast omänskliga intellektuella fokus och svalka. För även om projektet i sig är pretentiöst i överkant är resultatet befriande mänskligt.

Vistelsen på ön blir inte längre än något dygn och kantas av misslyckanden och känslor av sorg och vrede över författarvännen David Foster Wallace som tagit sitt liv ”på ett sätt som var avsett att tillfoga de människor som han älskade mest maximal smärta”. När resan är över, och Franzen misslyckats med att se den fågel han kom till ön för att skåda, kommer han fram till ”att det var bättre så här, att det var dags att acceptera begränsningar och ofullständighet och låta vissa fåglar få bli osedda för evigt, att förmågan att acceptera detta var en gåva som jag hade och som min älskade döde vän inte hade haft.”

Banalt och sentimentalt, javisst, men en mycket mer sympatisk bild av Franzen än den självdisciplinerade och teknikfientlige gubbintellektuelle han annars brukar framställa sig som.