Titel: Politik som spektakel. Almedalen, mediemakten och den svenska demokratin.
Författare: Maria Wendt
Förlag: Atlas
Allt är bäddat för en ny succé. Politikerveckan i Almedalen, som varje år växer sig större och större, kommer återigen att slå alla rekord: fler arrangemang, fler besökare och en ännu intensivare mediebevakning.
Men hur ska man egentligen förstå fenomenet Almedalen?
De senaste åren har mediernas politiska bevakning förändrats radikalt. Å ena sidan har en djuplodande reportagejournalistik vuxit fram. Mer än något annat syftar denna till att överdramatisera politiska skeenden, för att kunna servera publiken så lockande och fångande historier som möjligt. Att de råkar handla om politik är i sammanhanget en bisak: det viktiga är de närmast klassiska berättelserna om maktspel, svek, förluster och segrar.
Å andra sidan frodas en allt ytligare skvallerbevakning, som lånat både reportrar och koncept från nöjes- och kändisjournalistiken. Man skulle kunna tänka sig att politikerna skydde denna bevakning eftersom den så uppenbart är fördummande, men så är inte fallet. I själva verket behöver de den, lika mycket som medierna behöver politikerna som byggstenar i sina dramer.
Och det är här någonstans som problemen börjar. För när politiken – som under Almedalen – i allt högre grad skapas enbart för medierna, samtidigt som den enda plats där politiken utspelas på är medierna, ja, då händer något med den demokratiska arenan.
Ändå är det så förtvivlat sällan som man ser någon ordentlig analys av förändringen.
Just därför är det så glädjande att läsa statsvetaren Maria Wendts intressanta bok ”Politik som spektakel”. Med utgångspunkt från Almedalen försöker hon förklara konsekvenserna av att journalistiken och politiken har börjat leva i symbios.
Men vad är det då som händer i Almedalen? Frågan blir antagligen lättare att besvara om man istället undrat vad som hade hänt i Almedalen om inte medierna varit där.
Maria Wendt skriver: ”Det handlar alltså inte om att medierna beskriver en verklighet som i någon enkel mening bara finns ’där ute’. Tvärtom: det fenomen som beskrivs hade inte existerat, eller hade åtminstone existerat i en helt annan form, om det inte varit för mediebevakningen.”
Med direktsänd tv, löpsedlar och analyser, med extratryckta specialupplagor och ett massivt internetflöde där allt från Almedalens snyggaste till de senaste utspelen, tabbarna och framgångarna avhandlas, leder den samlade medierapporteringen från Almedalen till att bevakningen av händelsen blir själva händelsen i sig.
Detta får konsekvenser inte bara för det politiska samtalet, utan också för vilken bild av medierna som indirekt förmedlas till allmänheten via journalisterna.
Maria Wendt pekar på forskarna Andreas Hepps och Nick Couldrys tankar om att den här sortens anmärkningsvärda mediehändelser också skapar och reproducerar en myt om medierna som samhällets mittpunkt. Vilket då kanske kan sägas vara det pris som politikerna får betala för sin biljett till rampljuset.
Ett av de intressantaste avsnitten i boken handlar om hur Almedalen under senare tid blivit en plats för nationellt vi-skapande, hur politiker gång på gång återknyter till kollektiva historiska minnen med nostalgiska övertoner. Till exempel genom att påfallande ofta referera till namn som Olof Palme, Tage Danielsson, Per Anders Fogelström, Astrid Lindgren och Pippi Långstrump.
Politikerveckan bidrar till att konstruera en gemenskap, menar Maria Wendt, och de nationalistiska känslor som målas upp på Gotland blir möjliga att köpa rakt av tack vare att platsen i sig är så speciell och ligger så nära vår bild av vad ett fantasi-ur-Sverige är – med den vackra orörda naturen, samt sommaren och havet som fond till leende partiledare som självsäkert pratar om ett ”vi” och om ”vårt land”. Här liksom i alla andra skeenden under Almedalen, är medierna medaktörer snarare än granskare.
Men vilka är ”vi” egentligen nu för tiden? Och vilka får inte plats i den gemenskap som formuleras under Politikerveckan? Räkna inte med några svar från de mediebolag som producerar bilderna.
Maria Wendts slutsats – som jag delar – blir att medierna mer och mer framstår som ett problem för demokratin. Hon beskriver realtidsutvecklingens dilemma väldigt träffande: ”Vi får ju inte bara mer av all slags medieverklighet. Vi kommer också närmare, allt snabbare och upplever allt fler händelser i realtid. Allt detta sammantaget stärker illusionen om att vi genom medierna faktiskt kommer åt ’verkligheten’ som den är. Därför är det nödvändigt att försöka återerövra ett kritiskt tankeavstånd, i tid och rum, till medieverkligheten.”
Det är en tanke som är väl värd att hålla i huvudet. Även efter att årets Politikervecka har gått mot sitt slut.