Det finns bara en sak att invända mot den här boken. Och det är att den kallas dagbok. Den Kärring mot strömmen jag känner skulle aldrig publicera sina dagboksanteckningar. Även bakom de mest personliga reportage finns ett privatliv, och det skvimpar man bara runt med om man har panik och inget annat kvar att säga. Och det är det minsta man kan beskylla Bang för.

Att kalla Barbro Alvings reportage i Dagens Nyheter från Berlinolympiaden 1936 för dagbok är inte bara att förminska Bang, det är också att vilseleda läsaren ut i ett snaskeri som vare sig hör hemma intill Bangs integritet eller trettiotalets offentliga prosa.

Det fanns mycket lågsinnat och pinsamt på trettiotalet, det ska sägas, men man gick inte loss i medierna om sin dagbok.

Det här är skrivet av en lysande skribent som tar ut svängarna. Det är inga snuttifierade Metrotexter hon levererar, det är målande självironiska reportage. Hon har distans. Till sport, till makt, till Mickey Mouseparader. Och till verb: gångarna gnor och simmarna vevar, brottarna förlänger benmärgen, och Hitler slänger upp sin lilla krok och under all den tid det tar för Goebbelskt krusidull ”hinner Jesse springa till München”.

Och det är drastiska klipp. Ena minuten sitter hon på läktaren och ser prins Paul och Umberto och Gustav Adolf och Carl Johan tåga in, och nästa minut undrar hon varför hon plötsligt står upp och skriker, och konstaterar att ”det är något vilsamt med prinsar för de förekommer inte i tusental”.

Hon har en lika respektlös som sund inställning till den egna kroppen som till atleternas. Inte bara det tredje riket och Leni Riefenstahl ”i sina dyra byxkjolar” ansåg att fattigdom och finkel, TBC och lemmalyten skulle sopas ut från banan. Även i folkhemmet skulle något odlas fram som var starkt och vackert, och som i sinom tid skulle komma att äta sex till åtta brödskivor om dagen.

Bang beskriver olympiaden på ett sätt som aldrig mer kommer att gå. Hennes frejdighet och observationer är på ytan förföriska. Det lockar till skratt när hon beskriver hur viktiga herrar står som ”bruna rabatter” med ”vidhängande fruar” och tysken ”glatt springer döden på sig” bara de ”världshistoriska mustascherna” sitter på läktaren och argentinarna ”har en nationalsång lång som en halv opera”. Och holländskorna är stadiga, finskorna förståndiga och ”amerikanarna aldrig har kunnat ta seden dit de kommer”.

Det är klara, naiva kategoriseringar som är så omöjligt lättsinniga att det blir roligt. Detta prov på aningslös uppdelning av människor, obetänksam kategorisering och brist på analys kan förföra långt. Men när så ”japanen är vattnets negrer, finare kan jag inte uttrycka mig” och peruanerna ”klättrar som apor” fastnar skrattet.

Hennes förföriskt förenklade satir är smittad av propagandans förföriskt förenklade politik, vars hela idé var att människor skulle sluta tänka. Att oskuld inte är något livsfarligt utan eftersträvansvärt.

Bang ägnar sig senare i livet åt självrannsakan. I sin memoarbok ”Klipp ur nuets historia”1982 säger hon: ”Man var inte utsänd för att försöka sig på politiska analyser.” Hon hoppas ”att något av obehaget intill skrämseln inför den nazistiska styrkedemonstrationen skymtar”.

Det inte bara skymtar. Reportagen (nota bene: inte dagboksanteckningarna) är ett fantastiskt tidsdokument som genomsyras av trettiotalets människosyn.