Vad är värst? Att deckarförfattare vill vara politiker eller att politiker
vill vara deckarförfattare?
Thomas Bodström fördjupar frågeställningen. Han är advokat också. Och
fotbollsspelare.
I sin nya kriminalroman låter han det röda laget möta det blå i slutskedet av
en valrörelse präglad av tuffa tag. Justitieutskottet tas som gisslan,
justitieministern kidnappas, en åklagare styckas, en hög domare bultas till
köttfärs och reportern från kvällspressen uppför sig illa i sluskiga
T-tröjor. Dessutom förekommer konspirationer, lådvin, väninnor,
äktenskapsproblem, heta sms och sex som alstrar ”stötar genom kroppen”.
Det är som det brukar vara i svenska kriminalromaner, bara omständligare och
med fler syntaktiska förbrytelser. Bodström redovisar allt, inklusive
opinionssiffrorna för de två blocken, dag för dag. Och eftersom han berättar
allt blir inget spännande.
Bovduon Hjalle och Linus gör det tydligt att förlagan inte bara är Liza
Marklund utan också Jönssonligan. Det blir inte roligare för det.
Som vittnesbörd om det offentliga Sveriges moraliska och intellektuella
dagsform kan ”Lobbyisten” ändå ha sitt intresse. Den svenska politikens inre
rum framställs här som en syntes mellan en spelbutik och en rastgård på
Kumla. Inga andra än cyniska spelare och samvetslösa skurkar samt enstaka
mediokra narcissister tycks vara intresserade av att styra landet. Det enda
som lever i den här romanen är föraktet för politiken.
Man blir lite orolig när man plötsligt kommer ihåg att Thomas Bodström
faktiskt varit minister och möjligen kan bli det igen.
Riktigt rädd blir man dock först när man av slutsidorna förstår att
”Lobbyisten” förmodligen inte är hans sista kriminalroman.
Per Svensson
medarbetare på kulturredaktionen