Förövaren brukar vara intressantare än offret. Det var väl därför P O Enquist och Jan Troell i sin film ”Il Capitano” satte Åmselemördaren Juha i centrum och inte de tre han dödade. Men i A B Yehoshuas ”Kvinnan i Jerusalem” är det varken mördare eller offer vi lär känna utan de människor som berörs mer eller mindre djupt när en kvinna sprängs i luften av en självmordsbombare på en marknad i Jerusalem.

Ingen vet vem hon är, hon saknar id-kort, kanske är hon inte ens judinna. Det visar sig att hon just sparkats från sitt jobb som städare på stadens största bageri, och en tidning försöker skapa en skandal på temat ”Sådan är kapitalismen”, företaget bryr sig bara om sina anställda så länge man kan tjäna pengar på dem.

Tidningsartikeln sätter fart på alla som varit i kontakt med den döda kvinnan, förmannen som förälskat sig i den möjligen illegala invandraren, personalchefen som inte ens minns att han anställt henne, journalisten som ser henne som symbol för maktens arrogans, fabriksägaren som vill bättra på sin och företagets image. Anständigheten kräver att den döda förs tillbaka till sitt hemland, en av de gamla Sovjetrepublikerna, där dock varken hennes kristna mor eller frånskilda make vill ha något med hennes kropp att göra.

Det är en av Yehoshuas kortare böcker – 270 sidor, han skriver gärna dubbelt så långt – och här släpper han en av sina tidigare favoritidéer, den mångstämmiga berättelsen, där olika huvudpersoner för ordet. Det greppet har tolkats som att Yehoshua försöker fånga det splittrade och blandade Israel. Här ser vi i stället motsättningarna genom de olika hållningar människor intar till den döda och hur man ska ta hand om henne.

I ”Kvinnan i Jerusalem” har Yehoshua lagt in några anonyma röster, likt en antik kör som står bredvid och kommenterar hur dramat utvecklas. De befinner sig utanför den logik som mordet satt i rörelse i Israel och svalkar en historia som annars riskerar att bli överhettad, som om världen trots allt är ganska förnuftig utanför den lilla krets människor som direkt påverkas av kvinnans död.

Berättelsen kunde ha utspelat sig var som helst i världen, trots den svenska titeln är varken Jerusalem eller Israel betydelsefulla markörer, i original heter boken ”Personalchefens uppdrag” och det är snarast ett samhälle vilket som helst vi ser. Det händer inte heller något dramatiskt, förutom att hemfärden och begravningen i kristen jord inte slutar som förväntat. Till slut står vi på samma ställe som i begynnelsen, med en död kvinna som vi inte vet så mycket om.

Men det går också att läsa ”Kvinnan i Jerusalem” som en berättelse om dagens Israel. Samtidigt som boken kom ut på hebreiska för två år sedan lyckades Yehoshua skapa rubriker genom att anklaga judar i förskingringen för att bära sin nationalitet som ett plagg, möjligt att byta ut, medan Israel för honom var hans egen hud. Tillfället var väl valt: American Jewish Comittee, en av de viktigaste påtryckningsgrupperna för israeliska regeringen i USA, firade hundraårsjubileum och vid festligheterna deltog både president Bush och Kofi Annan.

Yehoshua är inte religiös, säger han, och han hör avgjort till det israeliska fredslägret, vilket bland annat innebär att han förespråkar en tvåstatslösning och förhandlingar med Hamas. Men han kräver också en särställning för Israels judar, och ser på Israel som den enda plats där en jude kan leva ett fullvärdigt liv, religiöst eller ej.

Fast så enkelt är det inte i ”Kvinnan i Jerusalem”, som tur är. Varför ska den mördade kvinnan föras tillbaka till sitt ursprung, kan hon inte få förbli i Jerusalem? Staden tillhör ju henne, säger kvinnans gamla mor, förskräckt över att hennes dotter transporterats så långt för att begravas där ingen vill veta av henne, inklusive mamman själv. Jerusalem är ju allas.