Kanske har du inte tänkt på det, men om du köpt mjölk eller bananer någon gång de senaste månaderna har du sett den – pocketutgåvan av fjolårets dundersuccé "Cirkeln".
Boken om några gymnasieungdomar som upptäcker att de är häxor, utvalda att rädda världen, har prytt landets alla Ica-pocketställ länge nu. Försäljningen i Sverige har varit enorm, och boken har dessutom sålts till över tjugo länder. Detta är också helt i linje med den internationella trend där så kallad crossover-litteratur – sådan som tilltalar både vuxna och unga läsare – står för de stora försäljningsvolymerna.
Nu kommer uppföljaren "Eld".
De häxor som vid berättelsens början var sju har blivit fem, men annars är mycket sig likt. De rör sig genom samma klaustrofobiska småstad, genomlider dagarna i ett nergånget gymnasium med mediokra pedagoger och utkämpar alltjämt en hemlig, ojämn men hjältemodig kamp mot onda demoner och ett maktfullkomligt magiskt Råd.
Det har gått ett år sedan jag läste om häxorna i "Cirkeln", och återseendet blev kort men kärt: jag slukade den nya tegelstenens 633 sidor över en helg. Och detta trots att storyn faktiskt är svagare och mer förutsägbar än förra gången.
Tjejerna har två utmaningar att ta hand om: en orättvis magisk rättegång och en underlig new age-rörelse. Här finns inga riktiga nagelbitarscener, som i förra boken, då man fruktade för häxornas liv och lem på var och varannan sida – och hade skäl därtill.
Häxorna själva har också blivit lite suddigare i konturerna. Mycket av dynamiken i "Cirkeln" kom av motsättningarna mellan dem: den brudiga som hängde med en loser, den buttra alternativa emon, den pluggiga läkardottern, skolans snyggaste tjej och det småfeta mobbingoffret. De är fortfarande typer men nu har de funnit varandra, och talar ungefär på samma sätt om samma saker. Endast efterskalv finns kvar av de konflikter och identitetskriser som gjorde förra boken så bra.
Men allt detta är petitesser. För här finns en berättarglädje och ett driv som är omöjliga att värja sig emot. Och även om historien är svag är det annat som gör läsningen njutbar.
Scenerna i skolans matsal och aula förflyttar mig på ett ögonblick tillbaka till det Ängelholms gymnasium som fick mina bästa tonår, och jag känner så väl igen alla de osynliga hierarkiska gränser som styr tjejernas liv. Och staden, en mellansvensk, trött bruksort på dekis, tycker jag mig också ha sett – eller åtminstone kört igenom – många gånger.
Förlagan är Fagersta, men böckernas Engelsfors finns överallt. Att låta en sömnig svensk dussinstad bli platsen för kampen om mänsklighetens överlevnad är nog en av alla de saker som författarna Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren gjort rätt. En annan är att låta tjejer som alla känner igen utkämpa den.