Titel: Kortfattad besvärjelse av taxichaufför.
Författre: Ulf Eriksson
Förlag: Albert Bonniers förlag.
Det ligger något symboliskt i att Ulf Eriksson har utgivningsdag i juli då just ingen annan svensk författare kommer ut. Också som författare – åtminstone som svensk författare – är han nämligen i högsta grad egensinnig: den nya romanen är som en labyrint eller ett Möbiusband, en utmaning för läsaren att hitta rätt i med sina försåtliga förflyttningar mellan olika verkligheter och overkligheter, mellan text som blir liv och liv som blir text.
Dels finns det en berättare – som inte är Eriksson, detta är gudskelov inte autofiktion. Han sitter ofta på sin altan där han tar emot hemliga budskap på pappersflygplan men han kan också röra sig fritt i tid och rum bara genom att kliva in genom en stor plasmaskärm med ständigt framrullande vågor. Dels finns den (fiktiva) författaren, Edgar Topos i och vars Borgesinspirerade noveller – som inte är olika Ulf Erikssons eget författarskap – flitigt refereras.
Dessutom finns det två taxichaufförer av vilka den ena bor i London och (möjligen) är far till berättarens flickvän Pascale som är forskare i topologi och den andra i Stockholm där han letar efter sin dotter. Personerna kan både drömma och uppträda i varandras drömmar, romanen är överhuvudtaget full av korrespondenser men också av utvikningar och utvikningar från utvikningarna, många av dem essäistiska, somliga högbrynt lärda, andra lekfulla.
Då och då kan man väl känna att man har fått nog – det kan flickvännen Pascale också och armbågar då berättaren i revbenen – men för det mesta är man både fängslad och imponerad, inte bara av uppfinningsförmågan och idérikedomen, utan också av den språkliga precisionen.
Man kan läsa Ulf Eriksson på två olika sätt. Man kan läsa ambitiöst, sitta vid skrivbordet med papper och penna och kartlägga romanens mönster och dess relation till de latinamerikanska förebilder som åberopas. Det gissar jag att åtskilliga litteraturvetare kommer att göra.
Men man kan också – och så här i semestertider med gott samvete – nöjesläsa, hängmattsläsa och njuta av alla perspektivbyten: till exempel resonemangen om hur det skulle kännas att leva inuti snarare än utanpå jordklotet – vilket givetvis skulle förutsätta att klotet var ihåligt – eller ta del av hur berättaren föreställer sig färska tomaters oroliga klagan när de i snabbköpet bärs förbi hyllorna med konserverade tomater, ”detta sannskyldiga bårhus för tomater”. På sitt coola vis är Ulf Eriksson faktiskt också oerhört rolig.