Jonas Brun har i diktsamlingar och prosaverk visat en särskild begåvning för det introverta barnets perspektiv. Känslan av förlust, enslighet, att befinna sig i sin egen bubbla i världen. Den nya romanen ”Skuggland” bryter med sina 350 sidor nya vägar för den sparsmakade författaren.

Återigen en sårig pojkvärld. Förlust och försvinnanden. Oskulders död. Två klasskamrater och kompisar, som speglar varandra. Erik och Erik tas för bröder. Men den ena kommer från en kulturellt rik och emotionellt fattig arkitektfamilj. Symboliserad av ett fantasifullt arkitektritat hus som ekar tomt inuti. Den andra har en bullrig och varm mamma och en ”ambassadpappa” som från Sydkorea skickar exklusiva presenter. Vad är värst? En närvarande svårkontaktbar pappa. Eller en efterlängtad som när han hälsar på får en svartvit tillvaro att skimra i technicolor?

Erik och Erik absorberas av Michael Jacksons musik och dataspel, främst ”Shadowland” där unga hjältar beväpnar sig i en farlig värld. Samtidigt i verkliga världen varnar skolfröken för en röd bil vars förare lockar barn med godis.

Brytningen kommer när berättarjaget, arkitektsonen, överges av sin kompis när en Marcus börjar i klassen. Strax därefter försvinner de elva­åriga nyfunna vännerna. En bil rivstartar i natten.

Romanen växlar mellan då och nu. Den försvunne orsakar ett hål i till­varon. Den överlevande skuld­beläggs. Han förbannar att det inte går att göra backuper på människor. En säkerhetskopia för att slippa tomrummet efter den ofrivilligt deleatade.

Berättarjaget gör en arkeologisk utgrävning av barndomen i början av 1990-talet, pusslar ihop den med allt från snowracer till schlagerlåtar vars texter förebådar katastrofen. En enstöringens forskningsarbete, som påminner lite om Bruns roman ”Det amfibiska hjärtat”.

Går det att fylla barndomens ”magnetiska mörkerområden” med en samling sagor, nyhetsartiklar och biografiska texter om kända personer? Kan de ge möjlig förklaring till kompisens försvinnande? Michael Jackson påstådda övergrepp på pojkar på Neverland är en berättelse. H C Andersens saga om Snödrottningen – som på ett kick kan frysa en männi­ska till döds – är en annan.

Det ställer till problem. Utvikningarna blir stundom långrandiga och väcker misstanken om utfyllnad, ambitionen att öka sidantalet och skapa en till omfånget ”maffig roman”. Många romaner som skrivs nu skriker om att få bli befriade från transportsträckor och dödkött.

Jonas Brun skriver med auktoritet en enkelhetens skönhet. Lite påminnande om den ödsliga stämningen i filmen ”Farväl Falkenberg”, fast pojkarna i ”Skuggland” är yngre.

Boken är värd att läsas för sin stillastående bottenfrusna dramatik. Men flera magibefriade mytavsnitt tål att hastas igenom. De stör en dovt stämningsladdad berättelse om existentiell ensamhet och förtvivlan.