Titel: Det var jag som kom hem till dig.
Författare: Nina Hemmingsson
Förlag: Atlas.
Det finns en huvudperson i Nina Hemmingssons konstnärskap: JAG! Jag, jag, jag, jag, jag. ”Narcissism” är den ständiga och supertjatiga diagnosen som sätts på samtiden, kopplad till Facebookskrytet och alla Ung och bortskämd-ungar som tror att de kan bli ”bloggkändisar”, ni vet. En sjuka där vi alla tror oss stråla i universums mitt.
Ett missförstånd, tyvärr, då en vanligare form av narcissism är självföraktande och inkrökt: ett cirklande runt sina egna rädslor, naveln och den mörka, pinsamma raggarsträngen som man har fast man är tjej. Ful-narcissismen och skam-narcissismen. Och så någonstans däremellan en hastig, varggrinande hybris. ”Vi förtjänar allt eller inget / jag minns inte vilket”, konstaterar Nina Hemmingsson, som är Sveriges stora uttolkare av hyperindividualismen och vad den gör med oss. Samt patriarkatet då.
Genombrottsseriealbumet ”Jag är din flickvän nu” gjorde sann satir på vardagsskräcken, samhället, sexismen. Uppföljaren ”Så jävla normal” fick inte passera några spamfilter och var mer avgrundsdjup, hatet inåtriktat.
Nu släpper hon för första gången en renodlad diktsamling, utan pupillösa och bastanta kvinnofigurer. Ändå är de närvarande och målas fram i svarta frisyrer och spikmattshåriga kroppar: ”det sticker ut nålar ur deras ben / för varje slätrakning en ny nål”. Och så det omisskännliga, Hemmingssonska jaget som påminner om hjältinnan Hanna i tv-serien Girls: självutplånande, vag i konturerna och trumpet excentrisk på samma gång. Tar in allt, tar åt sig, tar ofrånkomligen plats. En paradoxal och fantastisk utgångspunkt för att göra konst och komik.
I poesin anas även Kristina Lugns lite byråkratiska blick när huvudpersonen till exempel misstar en artig fråga för intresse och mässar på om alla sina växter och hur de ska skötas och ”tillägger” att händerna tvättas efter onanin (”men det är väl mitt kön som ska / skyddas mot världen och inte tvärtom”).
Nina Hemmingsson säger att hon skapar bäst i tillståndet mellan vakenhet och sömn och i serieform har det rymt raseriutbrott, besvärjande listor och flytande bläck. Samtidigt kräver de långa dikterna ett mer ihållande fokus och ”Det var jag som kom hem till dig” är ojämn. Ibland radas knäppa men ändå hemtama sekvenser efter varandra i en monolog lika lättviktig som när en kompis berättar vad hen drömt inatt.
Men lika ofta fångas de fina linjerna runt allt som är så jävla normalt, skälvande mellan bostadsrättsföreningar och djungelns lag. Att vilja bli penetrerad, äta upp, svälja, låsa fast, kapitulera och omprogrammera könskoden: ”sen skulle du vara en prins / och sen skulle du gå hem”.
För i jaget finns såklart ”du”, många ”du”, men alltid filtrerat genom egot och känslan för stunden. Därför befolkas världen av ljusa, rediga och krispigt salladsälskande människor, de med hobbys och inredda hem, och i det selektiva seendet grundmuras ensamheten.
Men också skyhög igenkänning och någon slags kärv tröst.
Matilda Gustavsson
journalist