Titel: Alla ger sig av.
Författare: Wendy Guerra.
Översättning: Marika Gedin.
Förlag: Tranan
Till och med namnet längtar bort. Modern döpte henne till Nieve – snö på spanska – med alla vänner som gett sig av till nordligare trakter i minnet. När dottern skriver sin dagbok över uppväxten på åttiotalets Kuba återkommer känslan av ett undantagstillstånd i tillvaron. Ibland är det brutalt; den första delen av Wendy Guerras självbiografiskt färgade debutroman – med vilken hon introduceras på svenska – är den som allra mest griper tag. Särskilt den hjärtskärande skildringen av hur berättaren skickas till sin pappa på ett teaterkollektiv i bergen, där hon misshandlas och lever i misär.
Samtidigt är det en stark och egensinnig personlighet som träder fram genom dessa dagboksanteckningar. En tonårsepisod säger mycket om Nieves livsaptit och nyfikenhet. På väg hem i natten från konstskolan hör hon musik och skratt från ett ambassadörspalats, klättrar över muren, badar naken i en avsides pool och blandar sig sedan med gästerna på festen. En tid för upptäckter alltså; av friheten och kärleken – men allting kompliceras av den politiska verkligheten runt henne. Censuren gör sig gång på gång gällande, liksom repressalierna mot kritiskt sinnade konstnärer och intellektuella.
Det är knappast överraskande att Guerras romaner – till skillnad från hennes diktsamlingar – inte har blivit utgivna på Kuba, där hon fortfarande är bosatt. Ändå är det här inte någon ideologisk partsinlaga, utan en rapp och nyanserad uppväxtskildring – där inte alla svårigheter direkt kan härledas till den kubanska diktaturen, utan är sådant som också existerar på många andra håll i världen. Framför allt handlar det om en blivande kvinnas kamp för ett eget rum – där varken de närstående eller regimen dikterar villkoren. För romanens berättare utgör dagboken det rummet, ständigt ifrågasatt och hotat av såväl den våldsamme fadern som pojkvännen Osvaldo och ordningen på den militära intensivkurs dit hon och de andra studenterna skickas.
Efter hand lämnar de flesta runt henne den karibiska ön. Nieve vänjer sig vid att ta farväl på den internationella flygplatsen i Havanna, som i hennes omgivning går under namnet Bermudatriangeln eftersom alla försvinner därifrån. Men själv stannar Nieve kvar. Drömmarna om Paris går upp i rök efter att hennes pass försvunnit i en husrannsakan. På de sista sidorna skärskådar hon ett liv med inställda resor och män som gett sig av utan att ta avsked. Hon blir ”en flykting i Dagboken”. Där stannar hon och avlägger vittnesmål. I en vacker men sorgsen slutscen simmar hon i havet utanför Havanna, när det plötsligt börjar snöa över vattnet. Det är en händelse lika oväntad och uppfriskande som den här romanen.