”Andlöst spännande.” Ungefär så hade det nog stått på omslaget till Jan Wallentins debutbok ”Strindbergs stjärna” om den kommit ut för något decennium sedan. Men nu kommer den i år. Och utöver en kort beskrivning kan jag läsa att romanen ”redan ett halvår före den svenska utgivningen ”sålts ”för rekordbelopp till fjorton länder”.

Försäljningsargumentet är alltså att boken är såld. För de flesta av oss vill läsa det alla andra läser.

Och det är inget fel i det. Det var länge sedan vi samlades kring gemensamma tv-erfarenheter, men vi vill ändå konsumera samma saker. Det är härligt att kunna diskutera Stieg Larsson med alla vi träffar – i Sverige och utanför. Och alla älskar vi en riktigt maffig, spännande bok: låt Wallentin ha skrivit en sådan!

Det har han tyvärr inte gjort. Det är inte oävet, även om första syftningsfelet olyckligt kommer redan i första kapitlet. Wallentins bok innehåller dessutom det mesta man kan förvänta sig av maffigheter: ondskefulla gamlingar i hemliga sammanslutningar, ockulta mysterier och fantasieggande ledtrådar. Det är helt okej.

Känslan av att jag har läst det här förut är också i sin ordning. Det hör ju till genren. Hjälten är docent i historia och forskar om gammal mytologi och dess symboler, ungefär som Indiana Jones eller Robert Langdon i ”Da Vinci-koden”. Här finns också en ung kvinna av Salander-typ, en nära nog onaturligt stark person vars föräldralösa barndom blivit förstörd av mäktiga män. Och själva historien, med okända fenomen i polarisen och upplösning i skruttig isbrytare, påminner en hel del om Peter Høegs genombrott ”Fröken Smillas känsla för snö” från 1992.

Høeg skrev dock en deckarpastisch och det har nog inte varit Wallentins syfte, även om en del får mig att undra. Så är den tyske skurken utrustad med en rullstol som kan resa honom till stående och den drogade hjälten identifierar flyende motorcyklar ned till minsta cylinder. Ett par nyckelpersoner har dessutom tagit preparat som föryngrat dem med nästan hundra år – annars hade det svårligen gått ihop, med skurkar som var med redan under polarexpeditioner och världskrig.

Men inget av allt detta är väl egentligen problemet, jag köper det gärna för att andlöst få vända blad om natten.

Problemet är snarare att det aldrig blir riktigt spännande.

Varken när hjälten är instängd i en nationalromantisk villa på Djursholm eller när hjältinnan klättrar på fasaden till ett hotell i Flandern tappar jag andan. Och det beror på flera olika saker. För det första finns här inga cliffhangers: hos föregångaren Dan Brown finns de tröttsamt nog på var femte sida. För det andra engagerar karaktärerna mycket lite. Trots en fin bakgrundsteckning av Don Titelman blir hans val och drivkrafter gåtfulla och osannolika. För det tredje finns här ingenting av den samtidskommentar som blivit den moderna spänningsromanens signum framför allt i Norden: detta är äventyr och bara äventyr. Men viktigast är nog att jag aldrig riktigt förstår varför den osannolika gåtan måste lösas och att jag aldrig riktigt känner att någon är i egentlig fara.

Vid förra helgens bokmässa delade Babben Larsson ut pris till dem vars böcker sålt i mer än 50 000 exemplar i pocket. Hon sa att detta var bästsäljarnas revansch mot kritiken. Jag noterade dock att flera av dem som fick pris hade fått goda recensioner för sina böcker: Peter Englund, Jan Guillou, Ann Heberlein. Det är inte så att sämre säljer mer. Men inte heller så att bättre gör det. Snarare är det så att sålt säljer. Om två år är Jan Wallentin på pocketgala och tar emot platina för att hans bok sålt i mer än 100 000 exemplar. För så funkar det ju. Boken är redan såld. Vi kommer att hitta den på pallar överallt.

Så synd, just därför, att den inte är maffigare. Eller åtminstone andlöst spännande.

Karin Nykvist
litteraturvetare vid Lunds universitet