Titel: Vikbodagbok II.
Författare: Ola Klippvik
Förlag: Natur & Kultur.
För ett par månader sedan utkom Dan Jönsson med reportageboken ”Ingenmansland”. Bokens ambition är att under ett år spegla verkligheten ute i landet (det vill säga, utanför Stockholm) och skildra den ekonomiska och sociala utvecklingen ur ett grodperspektiv. Men ”Ingenmansland” formas också till en berättelse om Jönsson själv, som efter många år som konstkritiker har sett strömmen med frilansuppdrag torka in.
I mitt twitterflöde hånskrattades det åt författaren och boken, eller snarare åt Fabian Kastners mycket fyndiga och välskrivna sågning av den i Svenska Dagbladet (29.5). Det var som om hela medieeliten, oavsett politisk färg, kunde gotta sig åt bokens föregivna uselhet. För vänstern var Jönsson en självupptagen urban medelklasskribent under vars bekymmersrynkor sexismen och elitismen bultade. För högern var han ännu en gnällig marxist vars påstådda samhällsengagemang bara var en tunn fernissa under föraktet för ”verklighetens folk”.
Episoden avspeglar något intressant: den intellektuella klassens kris. I ett land där det kulturella kapitalet väger allt lättare och klassklyftorna ökar, har den frilansande kulturarbetaren ramlat mellan stolarna. Hen har inte längre de resurser som krävs för att föra en borgerlig livsstil, men är inte heller välkommen i arbetarklassen. Man kan vifta med att ens namn står på böcker (som ingen längre läser) eller i tidningar (som ingen längre köper), men hur långt förslår det när barnen vill ha märkeskläder och chartersemestrar?
Om man anlägger det perspektivet blir mönstret tydligt i en rad självbiografiska litterära verk från de senaste åren. Genom så pass inbördes disparata böcker som Ann Heberleins ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”, Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” och Per Hagmans ”Att komma hem ska vara en schlager” löper berättarsubjektets oro för den egna försörjningen och författaridentiteten som en röd tråd.
En bok som gör allt detta smärtsamt tydligt för mig är Ola Klippviks ”Vikbodagbok II”. Klippvik debuterade som författare med den uppmärksammade ”Sportsmän” 2005 och kom 2010 med den tämligen ljumt mottagna ”Hotellet”. Däremellan har han frilansat på diverse kultursidor och dessutom utkommit med en dagbok från livet ute på Vikbolandet utanför Norrköping, ”Vikbodagbok”, som alltså nu får en uppföljare.
Som litteratur beträffat är boken tyvärr misslyckad. Klippvik använder en collageteknik där inre och yttre händelser – väder och vind, barn och familj, världshändelser och storstadens kulturdebatt – blandas till synes osorterat. Det fragmentiserade berättandet är naturligtvis medvetet, och Klippvik är en god stilist. Men i stället för att, som det kanske var tänkt, bilda en tät, rik väv av liv och intryck, gör riktningslösheten boken ytlig och tom; jag halkar genom texten. Författaren refererar (förstås) i sina dagboksanteckningar till Knausgård, men ”Vikbodagbok II” är snarast en manual för hur det autofiktiva greppet faller platt utan tydliga narrativa strukturer.
Ur ett litteratursociologiskt perspektiv är boken dock högintressant. Genom veckorna och vardagsbestyren ältar författaren ständigt samma fråga: Vem var jag? Varför skrev jag?
Klippvik jobbar som timlärare på en skrivskola och pengarna räcker inte. Det konstateras tidigt att ”Mitt frilansskrivande ger sämre avkastning än någonsin”. Författaren gnäller på Expressens kulturredaktion och återger besviket mejlen från tidningens kulturchef (inklusive privata uppgifter, som jag innerligt hoppas att han har bett om lov att få använda).
Han träffar sitt förlag, som osentimentalt undrar om han föredrar ett tre- eller femårigt utgivningsintervall. Vännerna i omgivningen råder honom att skriva en deckare. Han tröstas av sin fru/sambo (som endast tituleras med initialen G), känner självförakt, erfar ett kortvarigt lyckorus när pocketutgåvan av den senaste boken firas med kultureliten i Stockholm, men är snart tillbaka i grämelsen och avundsjukan. Klankar ner på kultursidorna och SVT:s Babel. Överväger att söka deltidsjobb som brandman (!). Googlar sig själv.
En vag utveckling kan skönjas i relationen till den likaledes kulturarbetande G, som framställs som mer framgångsrik och drivande än sin manliga partner. Mitt i kärleken och ömheten ruvar konkurrensen och underlägsenheten. ”Inte så bra mellan oss”, skriver Klippvik lakoniskt. ”Förödmjukelsen i att försöka verka som författare och något slags intellektuell.”
I en av flera drabbande passager utbrister dagboken: ”Har nog aldrig jobbat hårdare, men sällan tjänat mindre. När ska det vända? Hur ska vi göra?” Två sidor senare födelsedagsfiras en kompis med en delikatesskorg: ”grönmögelost, en flaska dessertvin, en burk hummersoppa, mörk choklad, en påse italienska skorpor”. Den borgerliga fasaden måste upprätthållas.
Samtidigt blir det tydligt hur ekonomin börjar skava även för den kulturella klassen. En fin inbjudan om medverkan på ett herrgårdsseminarium arrangerat av Ax:son Johnson-stiftelsen, måste avböjas – tågbiljetten kostar för mycket, minst femhundra kronor. ”Hur försörja oss framöver? Finns det fler stipendier att söka?”
Johan Svedjedal skrev för några år sedan en läsvärd uppsats om 1930-talets författarekonomi med utgångspunkt i Karin Boyes roman ”För lite” (Samlaren 130, 2009). Den som en dag vill göra motsvarande studie över 2010-talet kommer att finna utmärkta uppslag i Ola Klippviks nya bok. Men medan Boyes författargeneration levde i ett materiellt armod då kultursfären ständigt växte, finns i ”Vikbodagbok II” en kvävande känsla av att tugga i sig de sista smulorna av överflöd i en värld som sakta krymper. Jag lägger den ifrån mig med en rysning. Och googlar mig själv.