Vad avgör om en människas liv är värt att skriva om? Det funderar jag på när jag läser den franske författaren Emmanuel Carrères roman, "Andra liv än mitt eget". Man kan förstås skriva om sitt eget liv, som dagbok eller roman. Men om man ska skriva om någon annans liv brukar det oftast handla om en spännande person som gjort något fantastiskt eller förfärligt. Carrères mest kända bok, "Doktor Romand", tecknar ett psykologiskt porträtt av Jean-Claude Romand, mannen som mördade sin familj när det uppdagades att han levde dubbelliv.

Den senaste boken är också den en dokumentärroman: "allt är sant" deklareras i baksidestexten. Det är inte svårt att tro på. För i motsats till hans tidigare romaner finns det inget gåtfullt eller extraordinärt med den här berättelsen. Den handlar om en handikappad kvinna som blir sjuk och dör i cancer. Kvinnan hette Juliette och var Carrères svägerska. Hon var domare till yrket, levde förortsliv med en sympatisk man och tre söta döttrar. Ett i högsta grad omärkvärdigt och, till det yttre, oansenligt liv.

Om syftet med "Doktor Romand" var att förstå ondskans mekanismer är Carrères ärende nu att begripa godheten. Eller, enkelt uttryckt, vad som gör livet värt att leva. Och hur man överlever sorgen när ens nära och kära försvinner. Det hade kunnat bli sentimentalt eller lättköpt, ämnet ligger nära det som brukar fylla amerikanska självhjälpsböcker. Men Carrère bjuder inte på några enkla lösningar. Hans stil är resonerande och med en dos sval distans, prosan fri från krusiduller. Det är en kronologisk berättelse, rakt upp och ner, där författaren själv är närvarande i varje steg av undersökningen.

Boken börjar i Sri Lanka, där han och hans familj befinner sig under tsunamin. De klarar sig själva undan katastrofen men blir vittne till hur andra människor drabbas under några fasansfulla dygn. När familjen kommer hem till Frankrike nås de av budet om Juliettes sjukdom och nära förestående död.

Carrères porträtt av Juliette blir ett sätt att hantera det obegripliga. Han intervjuar Juliettes make och föräldrar, han lär känna hennes tre döttrar. Han sitter många och långa timmar hos hennes domarkollega, Étienne, som redogör för sin alldeles speciella relation till Juliette, som dels handlade om deras rent yrkesmässiga gemenskap och dels om det faktum att de båda led av samma handikapp: Étienne fick, liksom Juliette, ett ben amputerat i ungdomen, till följd av cancer.

Varför berättar han det här? undrar jag ibland. Särskilt i kapitlet där kollegan Étienne detaljerat går igenom ett komplicerat rättsfall, med alla juridiska detaljer, tvivlar jag. Men sedan förs jag med i berättelsen igen, viss om att alla beståndsdelar i detta sökande har en mening. Det tar sina omvägar men till slut faller alla bitar på plats.

Jag kan inte minnas när det senast hände att en bok fick mig att gråta, men i slutet av, "Andra liv än mitt eget", rinner tårarna ohejdat.

Slutsats? Godhet finns. Kärlek finns. Döden finns. Livet är värt att ta vara på.

Oline Stig
författare