Två svenska serieromaner har fullkomligt kört över mig det senaste året. Först Mats Jonssons ”Mats Kamp”, nu Henrik Bromanders ”Smålands mörker”.
”Mats kamp” var en självutlämnande självbiografisk serie om Mats Jonssons liv som småbarnsförälder. En riktig rysare på lika delar igenkänningshumor och samhällsengagerad ilska.
”Smålands mörker” är något helt annat, och ändå är den som ett lite skevt syskon. Ett annat yttre, men i stort sett samma DNA.
”Smålands mörker” är en nästan sexhundra sidor lång berättelse om Erik Holmberg och hans uppväxt i småländska Nässjö. Historien sträcker sig från 1987 till hösten 2011. Den handlar om vuxenblivandet, om att upptäcka kärlek och sex, om serietecknandet, om småstadsmentaliteten, om arbete, om såriga relationer till föräldrarna, om vänskap och förlust, om brott och straff. Om att försöka hitta sig en plats i världen helt enkelt.
Är det en självbiografisk berättelse? Ja, i någon mening. Henrik Bromander växte själv upp i Växjö, han har uppenbarligen hämtat en hel del från det självupplevda.
Samtidigt är det väldigt långt ifrån den traditionella självbiografin eftersom Henrik Bromander medvetet valt att skärma sin karaktär från sig själv. Där Bromander själv är heterosexuell socialist är hans seriehjälte Erik Holmberg homosexuell fascist.
Varför gör man så? Varför försöker man skildra det som är en främmande? Det enkla svaret är väl: för att man är författare. För att det är vad en författare gör.
Och jävlar vad Henrik Bromander gör det bra. Det stora och mäktiga med ”Smålands mörker” är just hur han verkligen går in i de för honom främmande världarna och försöker förstå dem. Varför blir man fascist? Vilka tankar, tänkare, böcker och filmer leder en dit? Vad i just fascismen kan tänkas attrahera en trasig tonåring från arbetarklassen i Nässjö?
På ett helt annat plan: hur kan de första sexuella erfarenheterna vara för en homosexuell tonåring som ännu inte kommit ut? Hur är det att komma ut i en småländsk småstad? Hur kompenserar man utanförskapet?
Och det blir hundra procent trovärdigt just eftersom Henrik Bromander hela tiden utgår från sig själv. Det tycks finnas en botten av självupplevd erfarenhet i allt. Det är bara de yttre omständigheterna som skiljer sig åt.
Kontentan av det hela, det man tar med sig, är det man alltid tar med sig från stor litteratur: insikten att alla människor är i grunden lika och att det finns mer som förenar än som skiljer oss åt. Att också en fascist faktiskt går att älska, eller åtminstone bry sig om.
Patrik Svensson,
medarbetare på kulturredaktionen