Inta Ruka
People I know
Bokförlaget Max Ström.

Det finns ett ömsesidigt förtroende mellan fotograf och de fotograferade i ”People I know” (Bokförlaget Max Ström) som man sällan ser i dagens fotografi och förklaringen är nog att Inta Ruka inte var någon utomstående betraktare, även om hon var på tillfälligt besök i de små byar, bara några mil från Riga, där hon tog sina första bilder i början av 1980-talet.Förtroendet bottnar i ett delat öde – ”vi har ett gemensamt förflutet, gemensamma svårigheter – vi förstår varandra mycket väl”. Och bilderna är tagna i rätt ögonblick, i uppbrottets tid.Människorna som Inta Ruka fotograferade var kvar i det gamla men såg människor runt omkring bryta upp. I deras ansikten kan man se spår av en brutal historia – av tyskarnas ockupation 1941, av deporteringen och massmorden av den judiska befolkningen som följde och av den sovjetiska ockupationen 1944 – och kan om man vill ana den frigörelse som skulle komma.Inta Ruka lyckades inte bara fånga det avgörande ögonblicket, hon hade tid att lyssna också, och skriva ner människors upplevelser och drömmar i små anteckningsböcker. När hon mötte Kuzma Judins 1984 kunde han inte längre se men sa: ”Dotter min, om du bara behöver, säg mig var, och jag ska sitta en stund.” Det är inga romantiserade berättelser, utan mer kalla fakta som att den porträtterade hade en bror och att de slogs på var sin sida i kriget.Människors kroppsspråk är en viktig del av Inta Rukas tidsbilder, liksom detaljerna som knappt syns, den slitna rocken och den trasiga tapeten. Däremot är den geografiska platsen ointressant. Det skulle kunna vara Sune Jonssons Västerbotten på femtiotalet, Dorothea Langes USA på trettiotalet eller August Sanders Tyskland på tjugotalet ... Människorna är satta på undantag och tiden viskar förändringens vind. Akta er, så ni inte blåser bort!Fotografens eget liv brukar liknas vid en askungesaga. Den enkla, ryska kamera som Inta Ruka fick i examenspresent av sin mor avgjorde hennes eget öde. Hon lärde sig framkalla, gick med i en fotoklubb, fick en mentor (som snart blev hennes man) och fick möjlighet att arbeta som frilansfotograf i Vladivostok men valde att fortsätta att fortsätta som sömmerska i Riga och satsa på egna fotoprojekt.1983 började Inta Ruka porträttera människor på den lettiska landsbygden. Hon reste tillbaka till sin barndoms somrar, ”till lyckliga minnen från soliga dagar och kvällar utan elektriskt ljus”. När hon ställde ut ”My Country People” på Venedigbiennalen 1999 fick hon sitt internationella genombrott.Tio år tidigare dog hennes man (som var en av Lettlands tongivande fotografer) och Inta Ruka var nära att lägga kameran på hyllan. Men ett städjobb på den svenska ambassaden i Riga räddade familjens ekonomi och hon kunde fortsätta på den inslagna vägen, att porträttera människor hon känner eller bara råkar stöta på.I sitt senaste stora projekt berättar Inta Ruka om letter och ryssar som bor vägg i vägg i en sliten hyreskasern i Riga – ”Amalias Street 5a”. Bilderna är tagna mellan 2004 och 2008 och visar att mycket har hänt. På 2000-talet verkar alla medvetna om kamerans makt. Också hundarna ser ut att posera.Att denna fantastiska fotobok ges ut i Sverige – med svensk och engelsk text av Ute Eskildsen – är nog den svenske fotografen Lars Tunbjörks förtjänst. På nittiotalet upptäckte han Inta Rukas fina porträtt och i bokens korta förord ger han oss en bild av en enorm, positiv kraft: ”Hon är som sina bilder. Varm, nyfiken, öppen, helt utan beräkning.”