Elva månader gammal fick han sina ben amputerade strax under knäna. Sedan dess har sydafrikanen Oscar Pistorius, nu vuxen och dessutom sprinterlöpare på elitnivå, haft proteser som burit fram honom. Hans kolfiberproteser, som han själv beskriver som delar av sina ”naturliga” ben, har dock inte varit okontroversiella. Under förra året blev Pistorius och hans ben, som av vissa ses som artificiella, föremål för en intensiv debatt i idrottsvärlden. Pistorius hade nämligen uttryckt en önskan om att få tävla i de olympiska spelen i Peking och inte bara vara hänvisad till Paralympics. Internationella friidrottsförbundet avvisade hans begäran. Fallet prövades då av Idrottens skiljedomstol, som kom till en annan slutsats: att inte tillåta Pistorius att tävla i OS vore diskriminerande.

Nu lyckades inte Pistorius kvalificera sig till OS, utan fick till sist ändå nöja sig med att tävla i Paralympics. Fallet Pistorius är dock bara ett av många exempel där gränsen mellan ”naturligt” och ”konstgjort” kommit att utmanas. Med den alltmer avancerade teknologin har gränsvakterna helt enkelt fått det allt svårare att upprätthålla gränserna.

När Pistoriusdebatten var som mest intensiv hävdade inte desto mindre vissa debattörer att hans kolfiberproteser bör ses som ”teknologisk dopning”. Jämförandet av hans proteser – som är nödvändiga för att han alls ska kunna tävla på lika villkor – med dopning blottlägger samtidigt normen om den ”hela” och ”rena” idrottskroppen. Pistorius avviker från den normen, och därmed blir han också ett problem för de mäktigaste idrottsorganisationerna.

Pistoriusdebatten visar med tydlighet de svårigheter i synnerhet idrottsetablissemanget har med att hantera frågor om naturlighet och konstgjordhet. Detta är i sig inget nytt. Teknologiska innovationer har ofta mött motstånd från idrottsetablissemanget, framför allt när de ansetts strida mot det som definierats som idrottens ”natur” eller ”idé”.

Denna natur eller idé har emellertid visat sig vara ganska lös i köttet. En lång rad teknologier och material som till en början varit ifrågasatta har, så snart de integrerats som delar av en sport, snabbt accepterats. Det är nog få som idag höjer på ögonbrynen över att fotbollsspelare använder skruvdobbar eller att simmare bär så kallade hajskinnsdräkter, bara för att nämna två exempel. Knappast någon skulle heller på allvar hävda att dessa båda exempel inneburit att sporterna underminerats. Snarare att de har utvecklats och faktiskt förbättrats. Inte heller ifrågasätts idrottarnas skicklighet bara för att de tar hjälp av modern teknologi.

I sin bok ”Sport, Technology and the Body” granskar filosofen Tara Magdalinski just det komplicerade förhållandet mellan idrott, kropp och teknologi.

Modern idrott vilar på en paradox, konstaterar Magdalinski. Å ena sidan finns idealet om en ”naturlig” idrottskropp och ”rena” prestationer, å andra sidan finns en strävan efter att utmana och överskrida människans egna gränser med de människoskapade medel som står till buds.

Den moraliska gränsen tycks gå vid kroppen som sådan. Enkelt beskrivet tycks den moraliska acceptansen för förbättringar genom material ”utifrån” (som simmarnas hajskinnsdräkter) vara större än acceptansen för teknologier som avser att förändra idrottarnas kroppar ”inifrån” (som ”gendopning”). I båda fallen rör det sig emellertid om idrottsteknologier med kroppen som moralisk spelplan.

Med den teknologiska utvecklingen har alltså distinktionen mellan å ena sidan teknologier utanför kroppen och å andra sidan teknologier som modifierar de fysiologiska förutsättningarna inifrån, kommit att bli allt svårare att upprätthålla. På så vis har det också blivit svårare att skilja idrottsteknologierna från den ”rena” idrottskroppen. Detta hindrar inte att den dominerande idrottsdiskursen alltjämt utgår från den konventionella synen på idrottskroppar som ”naturliga”.

I själva verket är det enkelt att dra slutsatsen att naturlighetsbegreppet främst framstår som ett moralbegrepp. Konstruktionen av naturen och det naturliga bidrar dessutom även till att legitimera diskriminerande gränser, vare sig gränserna utgår från kön, funktionsförmågor eller någon annan flytande social konstruktion.

Tara Magdalinskis undersökning visar hur i grunden ohållbar den konventionella synen på idrott och idrottskroppen faktiskt är. Snarare framstår det som alltmer uppenbart att idrottsetablissemanget, inte minst genom fixeringen vid fiktiva gränser, försöker skapa en elitidrottare som inte finns och förmodligen aldrig har funnits: den ”rena” och ”normala” elitidrottaren.

Kutte Jönsson, fil dr i praktisk filosofi och lektor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola