Med "Det stumma territoriet" utkommer första delen av tre av den ungerska författaren Péter Nádas "Parallella historier". Verket har tagit honom arton år att skriva och fått kritiker att jämföra honom med Marcel Proust, Robert Musil och Thomas Mann. Född 1942 i Budapest, föräldralös vid 16 års ålder, och med tidig yrkesverksamhet som pressfotograf torde Nádas kunna fungera som vittne till 1900-talets sönderslitande historia under kallt krig och blodigt nedslagen revolt.

Romanens tidsspann är femtio år, från andra världskriget till Berlinmurens fall, och öppnar 1989 i Berlin, då en död kropp upptäcks i Tiergarten av en ung tysk joggare. Vem är den döde? Har ett brott begåtts? Är det 55-åriga liket en metafor för ett östblock som gått under?
Med Mannsk grundlighet skärskådas den döde, hans kläder och särmärken, spermafläckar, sugmärken och dofter, där en brottserfaren polis blir författarens ställföreträdande öga. Redan här visar Nádas sitt tema: hur historien visar sig i detaljerna och erfars in på bara kroppen.

Men Nádas följer inte upp scenen, åtminstone inte i denna del. Hans litterära metod liknar att öppna luckor i en stor, oöverskådlig adventskalender och sedan med en extrem skärpa och inzoomad detaljrikedom fotografera allt han ser, för att sedan stänga luckan och förflytta sig någon annanstans – parallellt.

Han byter fokus till upptäckaren, studenten Döhringer, vars förehavanden och tyska familj är ett av de parallella spår vi i brottstycken får följa.

Nästa lucka kan öppnas i Budapest på nationaldagen 1961 i ett förnämt hus, där den ungerska familjen Lippay-Lehr med släktingar bor. Nádas skapar ännu en intensiv kroppsnära skildring när fru Erna får ett anfall av kärlkramp som beskrivs i plågsam slow motion. Här låter Nádas, som i alla avsnitt, kroppen tala – dess funktioner i såväl fysiologi som patologi, dess otaliga utsöndringar, vare sig det är blod, svett, tårar, sperma, urin, bröstmjölk, avföring, kräk, galla eller spott.

Ännu mer märkbar blir denna kroppsliga hyperrealism i ett avsnitt från Budapests badhus, där tre unga, nakna, manliga agenter presenteras inpå behåring, pigmentering och könsorgan. Deras kosmopolitiska bakgrund och homoerotiska underton i umgänget kan påminna om Le Carrés beskrivning av den perfekta spionen.

Påpassligt får en badvakt ett grandmalanfall i simhallen, varvid Nádas kan excellera i en läroboksmässigt perfekt epilepsibeskrivning.

Ännu mer märks Nádas kroppsliga besatthet när han återger ett fyra dagar långt maratonsamlag på sextio sidor mellan Ernas son Ágost och dennes älskarinna Gyöngyvér, där Nádas inte tycks få nog av skrev, förhud, ollon, blygdläppar eller slutmuskler. Här skildras varje tänkbar aspekt i en utmattande akt som till slut inte ter sig mer upphetsande än bältors kopulation i en halvöken.

Denna första del har i all sin virtuositet karaktären av monumentalt storslagna upptakter. Trots att den omfattar nära 500 sidor och presenterar ett stort antal personer har Nádas ännu inte fått igång marionettspelet med sina dockor.

Även samlag och badscener är som tablåer där man kommer kropparna men inte människorna nära. Det stora ämnet, 1900-talets traumatiska historia, är hittills mest bakgrundsmusik. Den konstfärdiga prosan ägnas hellre unge Döhringers intima triviala kalsonginköp 1989.

Romanens stora behållning är Nádas precist, nyansrika språk, som med sin intensiva synskärpa naglar fast varje detalj i hans titthålsoperationer. Det hade varit en fördel om man fått hela verket på en gång för att kunna se om teman och personer återkommer eller lämnas därhän. Den konstfulla romanformen ter sig totalt öppen, oändligt divergerande och vill aldrig konvergera till en enda berättelses örnperspektiv.

Det är en i enskildheterna mästerlig estetik, men i helheten frustrerande och utmattande. Men Nádas grundtes är obevekligt klar: det är genom våra dödliga kroppars sinnen vi i varje detalj erfar historien, den är ingen fiktion utan dess smärtor och sensationer är verkliga och träffar obarmhärtigt den utsatta, njutande och lidande kroppen.