Titel: Att föra det egna till torgs.
Författare: Immi Lundin
Förlag: Lunds universitet/Mediatryck.
På 1980-talet när jag började läsa och skriva litteraturkritik på allvar var det fortfarande vanligt med grupprecensioner av kvinnliga författare, i en bukett om tre eller fyra. I dag är prefixet ”kvinnlig” (så gott som) utrotat i litteraturanmälningar. Meningar som ”den bästa av de kvinnliga poeterna” skulle tack och lov vara omöjliga. Kvinnorna är självklara i betydande positioner på det ”litterära fältet”, så när som i Svenska Akademien.
Immi Lundins avhandling om ”berättande, stoff och samtid i Kerstin Strandbergs, Enel Melbergs och Eva Adolfssons debutromaner” visar hur skönlitteratur om så kallade kvinnliga erfarenheter – mor och dotter- problematik – mottogs av sin samtid. En intressant studie i bland annat tidstypiskt mästrande recensioner under 60-, 70- och 80-talen. Och om hur tre författare – engagerade i kvinnorörelsen – på olika sätt förhållit sig till litterära trender i allmänhet och till den föraktade ”bekännelselitteraturen” i synnerhet.
Välbekant är att kvinnliga författare som har varit kända och betydande i sin tid sedan försvunnit, deras verk har inte räknats i litteraturkanon. Själv minns jag den kompakt mansdominerade läslistan när jag läste litteraturvetenskap i början av 1980-talet. Kvinnliga författare platsade inte litterärt, fick man veta. Något senare skulle genusforskningen bevisa motsatsen. Jobbiga frågor väcks hos läsaren: Med vilka raster bedöms kvinnors ”stoff” idag?
Immi Lundin visar hur feministiska författare blev uppskattade inom sina kretsar, men mer sällan förlänades en seriös bedömning på kultursidorna. Strandberg, Melberg och Adolfsson förhåller sig intellektuellt till detta faktum. Uttryckte sig formmässigt medvetet: satir, genremontage och postmoderna grepp. Slog de knut på sig själva för att bli mottagna som seriösa konstnärer? Kerstin Strandberg – som debuterade 1967 med ”Som en ballong på skoj” – hävdar det i ”Skriv Kerstin skriv”, 1978.
Immi Lundin är en välbekant litteraturkritiker, hon skriver tillgängligt, ger lust att läsa författarnas verk, (facktermer får man slå upp). Tidsandan i avsnittet om Kerstin Strandberg fångas bland annat via Lars Gustafssons ”The Public Dialogue in Sweden”, 1964. Kvinnofrågan var hett diskuterad, men Strandberg visste att hon måste skriva på ”ett särskilt sätt” för att bli publicerad, helst satiriskt, allegoriskt.
Tio år senare när Enel Melberg debuterade med ”Modershjärtat” 1976 behövde ingen feminist tassa på tå. Kerstin Thorvall hade året innan gett ut ”Det mest förbjudna”. Ändå styr Melberg sin text i ett verfremdung, passande i Brechtbeundrande vänsterkretsar. Detta för att inte ”hamna i bekännelsebåset”. Problemet på 1970-talet var att författarna riskerade recensionspisk för att inte förmedla en instruktion i hur man förändrar samhället.
När litteraturvetaren Eva Adolfsson gav ut ”I hennes frånvaro”, 1989, var 70-talsfeminismen bortsopad från medierna. Däremot förekom en livlig feministisk estetisk diskussion på universiteten, med Julia Kristeva och Toril Moi som frontteoretiker.
Avsnittet är avhandlingens svagaste. Immi Lundin finner inget ”mönster” i utgivningen av kvinnliga författare i tiden före decennieskiftet. Men det fanns det visst! Kvinnor skrev sagoartad kortprosa, ofta absurdistisk som Beate Grimsrud och Marie Hermanson. De skrev om glidande identiteter, kropp och tuktande, om masochism och självutplåning. Stilbildare var Mare Kandre med ”Bübins unge” och Inger Edelfeldt med ”Kamalas bok”. ”Jag var arg genom att vara absurd”, sade en kortprosans mästare Anne-Marie Berglund.
Immi Lundins läsvärda avhandling dimper ned när den självbiografiska litteraturen dominerar litteraturbevakningen. Kvinnor tas på allvar, men deras verk bedöms fortfarande hårdare än männens. Självutlämnande kvinnor tar större risker än bekännande män. Hon gör sig till gnälligt offer, får hon ofta veta, medan mannen är intressant skör med fängslande sanningspatos. Vore en kritikerbeundrad kvinnlig Knausgård – som berättar om sig själv i sex fristående band – möjlig?
Fortfarande för vi inte det egna till torgs på lika villkor.