Titel: Tobleroneaffären. Varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister.
Författare: Mikael Romero.
Förlag: Norstedts.
Mona Sahlins pressekreterare under den första ekonomiska skandalen runt henne, år 1995, har skrivit en bok om hur det var när drevet gick. Han heter Mikael Romero, och är i dag egenföretagare i pr-branschen.
Det är tydligt att sjutton års perspektiv inte riktigt har räckt för Romero. Efter 260 sidor har jag mött tårar, frustration, en hel del berättigad ilska – men ingen djupgående analys, och definitivt ingen balanserad bild av Mona Sahlin. Jag har inte sett ett så välvilligt porträtt sedan jag läste självbiografiska noteringar på Marcus Birros blogg.
Men Mikael Romero skriver väl. Alla naturliga möjligheter till dramatik snappas upp, och i stycken är ”Tobleroneaffären” en riktig bladvändare.
Beskrivningen av det massmediala är svidande. Övertrampen var legio. Romero gör upp räkningen med alla, från Staffan Erfors och Paul Ronge på kvällstidningarna till Erik Fichtelius och Jonas Gummesson från televisionen. Som en följd av detta hade Romero och Ronge – också han numera i pr-branschen – en holmgång på Facebook häromveckan. Den var mycket tröttande. Inte minst eftersom det som Romero anför är ganska väletablerat sedan åtminstone tio år.
För så är det ju. Alla tongivande debattörer är överens om att rapporteringen om Sahlin runt 1995 var i överkant. Alla är överens om att hennes kön spelade in. Men som en följd av detta har vi faktiskt fått bättre journalistik. Det syns i smått och stort: Dagens Nyheters oglamourösa men nitiska granskning av myndighetsslöseri har dominerat nyhetsflödet de senaste veckorna. Sak, inte person. Väldigt få tidningar slarvar med självklarheter – man ser inte ofta kvinnliga politiker omskrivna med enbart förnamn medan männen får hela namnet eller efternamn. Det går att räkna upp fler saker, och det där är old news.
Intrycket blir alltså detta: Romero ville vänta med sin bok för att få rätt perspektiv, men tycks ha missat hela den omvälvande diskussion som har förts i spåren av Sahlinaffärerna. Det blir, milt uttryckt, en smula yrvaket. Särskilt när man läser hans skoluppsatsmässiga slutord, som ställer några ledande frågor till läsaren, i du-form. Så kvaddar man slutintrycket av en text.
Sedan till själva kärnfrågan. Kan man säga att bilden av Mona Sahlin som ett offer för ett luddigt regelverk, ondsinta medietipsare och dolkstötare i Rosenbad är rimlig? Man kan nog inte det ändå, trots Romeros rätt skakande beskrivning av hur nyheter läckte även ur en trång krets, trots Ingvar Carlssons oförmåga att skydda sin adept, trots regeringskansliets ovilja att kraftsamla runt Sahlin. För när Romero skriver om hur han desperat fick hantera all ”skit som kommer upp till ytan” inställer sig ovillkorligen frågor om skitens resa upp till denna yta.
Är skiten egen? Äkta eller falsk, så att säga?
En blandning, kan man anta, men förmodligen inte ett resultat av magisk självalstring. Romero skyndar förbi alla sådana reflektioner.
Sanningen är att Mona Sahlin under ganska lång tid hade svårt att hålla rätt på sina pengar. Det finns exempel på det som är mer graverande än intrycket som ordet ”Tobleroneaffären” ger. Slående är att ett stort antal privatekonomiskt besvärande händelser dessutom inträffade när Sahlin inte längre var statsråd – och havererade med sitt eget bolag – och igen efter återkomsten till regeringen. Trots de oerhört bittra erfarenheterna från drevet förmådde Mona Sahlin alltså inte ta det slutliga greppet.
Är det i ljuset av det rimligt att svenska folket inte valde henne? Hur stort förtroendekapital krävs av en toppolitiker? Vilket ekonomiskt omdöme måste en person som aspirerar på makt ha?
Det kan man verkligen diskutera. Men det var inte precis elevrådsordförande Sahlin ville bli.