Vilken chockverkan det var när jag 1975 tog del av Sylvia Plaths dikter i Siv Arbs tolkning och urvalsvolym. Den intensiva kraften kunde bara liknas vid Södergrans Nietzscheanska period.

Men Plaths dikter var dessutom fyllda av en rasande vrede, en sönderbrytande och öppnande aggressivitet, och hennes brutalt vredgade poesi rörde sig inte i kosmos, utan i intimsfären, hos de närmaste, i trädgården, på sjukhuset, i hemmet, ställen som hennes poesi förvandlade till platser för en hotande undergång.

Plath skrev inte som kvinnor borde skriva, om känslor som kvinnor borde ha, utan om känslolägen som hon faktiskt hade. Det var en uppenbarelse och en befrielse utan gräns.

Samtidigt var Plath livsfarlig som ideal. Hennes självmord vid 30 års ålder tycktes, åtminstone i läsarens fantasi, extrapoleras ur hennes dikter och laddade dem med en ännu svartare glans. De upphettade dikterna tycktes befinna sig strax intill denna hotfulla gräns där psyket bryter samman. Jag läste alltid dessa dikter med känslan av att komma nära mitt eget vansinne, i en skräck att bryta samman. Tulpanerna som stod vid sjukbädden i Plaths dikt var upphetsande, de var livsfarliga rovdjur som hotade att sluka diktaren, och detsamma kunde man säga om dikterna, som hotade att sluka läsaren,

Ändå gick det inte att avstå från Plath, hennes poesi hade suget av en drog. Efter att ha läst de hårda, hamrande sarkasmerna i ”Pappa” i Siv Arbs tolkning:

Du duger inte, du duger inte
längre, svarta sko,
i vilken jag bott som en fot
i trettio år, utarmad och blek.
Jag har knappt vågat andas eller nysa.

letade jag mig fram till originalets furiösa rytmer:

You do not do, you do not do
Any more, black shoe
In which I have lived like a foot
For thirty years, poor and white,
Barely daring to breathe or Achoo.

Det blev en ny chock med den uppdrivna rytmen, de slagdängeaktiga rimmen, den hånfulla kraften. Plath blev en inspiratör för en generation av kvinnliga diktare, lika överskuggande som Södergran, hon blev en myt och ikon, men aldrig en role model, till detta var hennes liv för hotfullt och tragiskt.

Det är ofattbart men det har faktiskt gått nästan fyrtio år sedan Arbs insats och det är därför inte förvånande att en ny tolkning ges ut av Arieldikterna, dessutom nu för första gången en fullständig översättning av hela diktsamlingen, signerad Jenny Tunedal och Jonas Ellerström.

Du duger inte, duger inte
längre, svarta sko
där jag levt som fot
i trettio år, fattig och vit
knappt vågat andas eller säga atjoo.

Nytolkarna lägger sig som synes närmare originalet. Det är snyggt gjort. Men jag har – ungefär som till den gamla Fader Vår-bönen – en känslomässig bindning till Siv Arbs tolkningar. Och jag är 65 nu, inte 28. Arbs bok är fortfarande en glupande tidsmaskin som förvandlar och hotar mig, Ellerströms ”Ariel” läser jag med ett svalare intellekt, som ser alla dess förtjänster.

Jag lånar fortfarande inte ut Plaths dikter till någon – och inte heller hennes roman ”Glaskupan” – och i synnerhet inte till unga kvinnor, de är för livsfarliga. Det är den bästa rekommendation hennes verk kan få. De unga läsarna skaffar sig hennes poesi ändå, och läser lika febrigt som jag en gång. Och så kommer denna nya Ariel säkert också att läsas, vem jag än försöker skydda. Plaths dikter gör nämligen skillnad. Det är skillnad på den litteratur som beskriver verkligheten som den bör se ut, och den som gestaltar den i all dess besinningslösa farlighet och vidd. Sylvia Plath är fortfarande livsfarlig.