– Det verkar som om kritikerna har blivit berörda och inte bara läst boken för
att det är deras jobb. Någon skrev att jag har absolut psykologiskt gehör
och det låter ju bra, säger Anne Swärd och visar vägen ner till
pärlfiskarens hus.
Det är här hennes romankaraktärer Lo och Lukas gömmer sig från alla som
förbannar deras relation. Hon är en flicka, han nästan vuxen med ett
kroniskt stånd som han försöker bota med frysta fårtickor i brist på is.
I boken måste man genom oländig terräng av fränt doftande jättekummin och
snårig jolster för att kunna ta sig dit. I verkligheten hittar man
pärlfiskarens hus på en klippig strand som just den här dagen ser ut att
ligga på Antarktis snarare än på Österlen.
– Jag har aldrig sett någon människa inne i huset, trots att jag har gått
förbi här hur många gånger som helst, säger Anne Swärd.
Hon tittar in genom ett av fönstren. Där inne finns ett mörkbrunt bord,
blåmålade pinnstolar, en mugg med penslar och något från Ankarsrum som
gissningsvis är en vedspis. Vem den där pärlfiskaren egentligen var vet hon
inte. Det går många historier om honom.
På sätt och vis är detta Anne Swärds värld. Den vintertomma stranden. Vägarna
där hon gärna kör, snabbt och ensam. Och det lite dåsiga villakvarteret där
hon bor tillsammans med sin man och de två tonårsbarnen. Men det finns också
en annan Anne Swärd-värld. Den som skådespelaren och författaren Jonas
Karlsson klev in i under några dagars läsande på ett hotellrum i Hamburg och
som han sedan skrev om i ett mejl.
– Så klart blev jag glad för det betyder ju att jag har en egen röst. Och
framför allt en blick. Jag skulle kunna vara halt och lytt, förlamad är
också okej, det är ju Stephen Hawking, och jag skulle kunna vara...
allergisk. Men inte blind, säger Anne Swärd.
För det är med hjälp av den där blicken för de små detaljerna och ett bra
minne som hon bygger upp de bilder som hon själv kallar köttsliga och som
"Till sista andetaget" är full av. Det är sluttande sädesfält,
fladdermusskogar och kraftverk. Det är vedhuggande kvinnor, ruttnande grödor
och glader som glider över byn som inte är någon by eftersom den inte ens
har ett namn. I stället är det bara en utkant, precis där järnvägen, ån och
motorvägen strålar samman.
Anne Swärd växte upp i Klippan. (I utkanten, där järnvägen, ån och motorvägen
strålar samman.) Hon säger att skriva är att längta och just nu längtar hon
tillbaka till barndomen.
– Det är inte så konstigt. Det var ju då man gjorde allt för första gången.
Smakade en fimp. Eller svek någon och fick veta hur det känns, säger hon.
Nu praktiserar hon avhållsamhet. Hon får inte skriva igen förrän hon är framme
i Fort Greene i Brooklyn, i den hyrda lägenheten med utsikt över en
bilmekanisk verkstad. Hon säger att hon måste egga sig själv.
– Jag menar, herregud, man tjänar ju inga pengar på det här, man får ingen tid
över för sina vänner och man vänder ut och in på sig själv. Så om man inte
känner lust är det ju nästan destruktivt att skriva. Som om en frisör skulle
äcklas av hår. Det blir liksom inte bra.