Vi samlades en sen sommarkväll för några veckor sedan. Jag och mina vänner. Gatorna var tropiska. En liten fläkt kämpade, vi var helt blanka och törstiga. Öppnade den ena kalla flaskan efter den andra, hade isbitar i vinglasen. Vi har alla fyra växt upp i Sverige och delvis i Malmö, där vi befann oss den kvällen.
Våra vägar hade korsats på rätt odramatiska sätt. En hade jag jobbat med i flera år. En annan gick i min skola. En tredje umgicks jag med mycket under några intensiva tonårsår.
Anekdoterna flödade. Mest skrattade vi åt den gången då vi hade fest på landet och familjehunden som aldrig lämnar gården helt plötsligt rymde till närmaste busshållplats två kilometer bort.
Men med jämna mellanrum, nästan i synk med att någon kom tillbaka från balkongen efter att ha rökt, blev det allvarlig stämning.
Vi pratade om en lokal konstnär. Inte om konsten i sig, utan om rättegången mot honom. Vi hade pratat om samma sak förra gången vi var samlade. Det var då han hade tapetserat vår hemstad med affischer med texten ”Vår negerslav är bortsprungen” över en bild föreställande en företrädare för Afrosvenskarnas Riksförbund med en kedja runt halsen.
Det var en förvirrande grej i vår vänkrets – ett gäng som består av bildade människor, intellektuella, de flesta verksamma inom kulturscenen. För det var ju konst, den där sunkiga affischen. Det var en konstnär som stod bakom.
Verket anmäldes och skapade debatter. Debatter som gjorde oss arga. Ledsna. Rädda.
En av oss berättade ett barndomsminne. Hen hade vuxit upp som invandrare i en liten stad i Småland och en dag promenerat på stan med sin förälder. De passerade en annan familj med ett barn i samma ålder, som också hade svart hår. Min vän sa ”Hej!” på persiska istället för svenska till barnet – som kom från Vietnam.
”Jag förstod att vi var samma på något vis och jag tänker på alla barn som promenerar på stan idag och ser sig själva i den där affischen.”
Negerslav. En kedja runt halsen.
”Det går bara inte, jag är orolig för hur de ska må.”
Vi är vuxna nu och fortfarande tvåspråkiga. Vi pratar om våra hemländer ganska ofta. En av oss har nyss kommit hem från en sommar i Teheran. Jag själv är född i Reykjavik. Vi jämför ibland, mest för att det är kul. Vi berättar hur familjer i våra respektive hemländer förhåller sig till ”sommarstugor”. Ibland hittar vi likheter, och sen jämför vi med hur det är i Sverige. Jag tycker om det. Det är spännande att lära sig, att lyssna, att få berätta. Vi är så lika varandra. Men också väldigt olika. Mitt födelseland har alltid varit något positivt, exotiskt och spännande för andra. ”Säg något på isländska!”, ”Vilket vackert namn du har!”, ”Gud vad coolt, jag har alltid velat åka till Island!”.
Var jag än befinner mig i världen väcker landets natur, historia och kultur intresse. Det är något man gärna pratar om, det är något som känns tryggt.
Eftersom jag har ljust hår, ett nordiskt namn och en rosatonad hudfärg, placeras jag i ett ofarligt och kärleksfullt fack när andra tar sig friheten att kategorisera. Min härkomst har alltid fått lov att fylla sitt egentliga syfte, det vill säga vara något som berikar mig, något som jag kan vara stolt över.
När man flyger till Island ropar flygvärdinnorna alltid ut samma sak i högtalarna: ”Kära passagerare, välkomna hem!” Jag vet inte om det är vanligt i andra länder, men heima är vad vi kallar vår ö.
Mitt hjärta går sönder varje gång av den varma och vibrerande känslan när jag landar i mitt land. Hemma – där jag föddes. Där mina föräldrar föddes. Något unikt.
Det är som bekant långt ifrån alla som får vara stolta över att vara utlänningar. Jag tänker ett par sekunder på vännerna som jag vuxit upp med i Sverige. Hur deras ursprung alltid har varit en orsak till att de blivit diskriminerade. Att det faktum att de har ett annat hemland är något som kan kosta dem livet.
Jag tänker på de gånger vi har åkt över med tåget till Köpenhamn för att festa, och sett stora kampanjbilder som uppmärksammar hatbrotten mot svarthåriga i Danmark. Mot svarthåriga. Hur sjukt det är. Jag önskar att de också kunde få bemötas med lysande och intresserade ansikten när de, som jag, fått besvara frågan ”Du är inte svensk va?”.
När jag som vuxen får frågan huruvida jag känner mig mest svensk eller isländsk, svarar jag alltid att jag inte känner mig svensk alls. För jag är inte svensk. Jag har bara bott här nästan hela mitt liv. Och det är okej för alla. För mig och för er. Det är känsliga frågor att ställa och besvara, jag vet.
Jag hittar alltså det yttersta beviset på att det är världen och inte vi som är rasistisk. Det vi tänker, känner, säger och gör är bara symptom på hur världen formats. Precis som att den är sexistisk och orättvis på alla möjliga sätt.
Den lokala konstnären som vi diskuterade den där kvällen dömdes för hets mot folkgrupp och förtal. Det var bra. Och vi andra fortsätter att hålla ögon och öron öppna, att lyssna och berätta. Vi hjälps åt.