Sommaren 1999 lyste ordet yardie i fetstil på var och varannan löpsedel
i London. Det västindiska slangordet för gängmedlem blev ett av de första
nya engelska ord jag som nyinflyttad fick lära mig. I stans nordvästra delar
pågick uppgörelser mellan jamaicanska gäng och redan i juli hade tretton
mord knutits till gängkrigen, många av dem i Harlesden, där jag och min
svenska vän Lovisa bodde. Mitt i denna så kallade krigszon levde vi vårt
Digestive-doftande vardagsliv; precis intill Harlesdens tågstation ligger en
kexfabrik som sprider en mättande lukt över de slitna viktorianska
huslängorna. Lovisa jobbade i kassan på en vadslagningsfirma, och en dag när
hon var ledig blev den rånad. Det var det närmsta vi kom områdets beryktade
kriminalitet.
På Sydsvenskans hemsida läser jag rubriken ”Åtta dödsskjutningar
på ett år” och tänker på Lovisas lediga dag. Jag tänker också på Suvi, en
student i årskursen under mig på University of East London, som befann sig
på fel plats vid fel tidpunkt och mördades i en park i norra London år 2003.
När prickarna på tidningens karta över mordplatser i Malmö hamnar nära den
egna gatan blir det tydligt att jag skulle ha kunnat befinna mig där – inom
hörhåll, inom synhåll, inom räckvidd för ett skott. Och ändå känns det så
overkligt.
För en dryg vecka sedan skrev Mona Masri på dessa sidor om hur
människor distanserar sig från morden genom att hänvisa till stadsdelarna
där de har ägt rum, ”där borta”. Det är förstås ännu lättare i en större
stad som London, där stadsdelar i grunden är olika byar med egna centrum. I
fallet Harlesden gjorde den västindiska anknytningen också att morden kunde
presenteras som ett ont som kommit till London från Jamaica; inte helt olikt
hur kriminaliteten i Malmö skylls på närheten till Köpenhamn och kontinenten.
Från ett svenskt perspektiv blir också hela London ett ”där borta”, en
utländsk storstad där hemska saker kan ske. När släktingar och bekanta
avbokade resor till England efter bombdåden i London 2005 blev jag
provocerad; det gav mig känslan av att den plats där jag hade valt att leva
hade dömts ut. Och nu får jag en liknande känsla när personer jag möter i
andra delar av Sverige pratar om våldet i Malmö.
När jag flyttade tillbaka till Sverige från London för nästan
exakt tre år sedan kände jag mig instinktivt skeptisk till den negativa
bilden av våld och kriminalitet i Malmö som fanns redan då, eftersom den
tycktes motiverad av en invandrarfientlig agenda. Men som utlandssvensk
storstadsbo betraktade jag också nyheter från Sverige med en viss
relativiserande distans. I jämförelse med många andra länder framstår ju det
svenska samhället som funktionellt och fridfullt. Den relativiseringen är
förstås inte till någon tröst för de individer som drabbas av våld. Faktum
kvarstår: min vardagsupplevelse av Malmö krockar med den skräckbild som
målas upp utifrån, men också med den verklighet som trots allt finns
dokumenterad på tidningens nyhetssidor.
Oavsett vilka åtgärder som kan bli aktuella för att bekämpa våldet tror jag
det är viktigt att det inte förklaras bort som något som sker ”där borta”
eller som ”kommit in” i samhället utifrån. Det handlar inte bara om att min
gata finns på samma karta som mordplatserna utan också om en
verklighetshorisont. Antalet mord i Malmö jämförs med siffror i Göteborg och
Stockholm, som om det är det oproportionella som gör dåden oacceptabla. Men
för den som känner sig ”hemma” någonstans framstår det alltid som absurt att
ett mord skulle kunna begås där.
Det är inte Malmös storlek som gör morden omöjliga att
acceptera – de är oacceptabla oavsett var de äger rum. Vi säger att vår
verklighet avgränsas av horisonter, men en horisont är inte en gräns. Det är
hur vi väljer att förhålla oss till vår omvärld som avgör vad vi ser.
Dödskjutningarna är en del av Malmös nuvarande verklighet, hur overkligt det
än kan te sig. För att kunna ändra på den verkligheten måste vi lyfta
blicken mot en vidgad horisont.