Utomlands har bilden av Sverige banaliserats av Volvo, Absolut, Saab och Ikea.
Ett samhälle med trygga varumärken, där medborgarna skäms bort med gratis
sjukvård från vaggan till graven, skriver Christopher Hitchens i en artikel
om Stieg Larsson i decembernumret av Vanity Fair.
Men den banaliserade bilden härrör inte minst från skribenter som Hitchens
själv. Hitchens historia om Milleniumtrilogin utmynnar i att Stieg Larsson
nog inte blev mördad av en SS-veteran eller av Palmes ofångade mördare trots
allt. Den konspiratoriska stämning Hitchens försöker jobba upp försvinner
helt när han tvingas skriva att Larsson dog av skräpmat, gigantisk
arbetsbelastning och de sextio cigarretter han rökte varje dag. Lika banalt
som landet han kommer från.
På vägen dit trasslar Hitchens in sig i 1960-talets nakenglada Nyfiken
Gul-Sverige. Vilket han inte alls får ihop med den trafficking och det
barnslaveri som detektiven Blomkvist så passionerat kampanjar mot. Han
förvandlar majoriteten av Sveriges romanförfattare till norrlänningar. Han
påstår att ”quite a few” svenskar frivilligt tjänstgjorde i tyska SS under
andra världskriget. Palmemordet har ännu inte lösts, och domen i Lindh-målet
har inte tillfredsställt alla – vilket får utgöra bevis för att svenskar
inte är de grönsaksätande pacifister alla tror.
Vanity Fair har länge, tack vare djuplodande reportage och smarta
personporträtt, kommit undan med det mansgrisiga tilltalet. Ta nakenbilden
av modellen Stephanie Seymour i nya numret. Eller artikeln om Penelope Cruz
förra månaden, som mest handlade om hur Woody Allen knappt klarar arbeta i
närheten av Cruz fulländade skönhet. Eller när de presenterar unga
framgångsrika kvinnor under vinjetten ”Bright young things”.
Det är triumfartat att läsa Vanity Fair om ett ämne som jag själv garanterat
har större kunskap i än artikelförfattaren. Men samtidigt sorgligt att
Mediesveriges våta tidskriftsdröm därför avslöjar sig. De exotiserande
Sverigeschabloner som används i den otydliga Stieg Larsson-storyn är så
slitna att de förlorat all poäng.
När det så omhuldade magasinet Filter startade i fjol nämnde chefredaktören
Mattias Göransson Vanity Fair som en förebild – vilket sedan har märkts inte
minst på mansdominansen bland skribenterna.
Vanity Fair med sin glittriga layout, sina vassa rubriker och de språkligt
begåvade reportagen. Trots glansen kanske det är dags att se sig om efter en
annan förebild. Eller försöka vara en själv.