Vi föddes som hästkastanjer. Oätliga. Lena, blanka, att ha i fickan. Jag minns kastanjeträdet utanför vårt hus. Hur jag bände upp det gröna skalet, stack in tumnaglarna i skalets skåra och öppnade kastanjen som ett litet skrin. Nöten i sitt fuktiga, tätt omslutande foder. En våtdräkt. Den matta, blekare fläcken på dess undersida, som ett födelsemärke.
Häromdagen när jag städade ur en låda i badrummet hittade jag en kastanj bland tandstickor och kortisonsalvor. Den hade förlorat sin lyster. Jag visste inte att det var så, hade aldrig tänkt på det tidigare, att de blir matta om man inte rör vid dem. Att de liksom upphör att vara den där idén om kastanjen och blir något annat. Mer som en sten. Ett strandfynd från ett hav man inte minns. Den glänste inte längre så jag lade den i soporna tillsammans med tomma Alvedonaskar och spretiga tandborstar. Jag kastade den för att jag inte kunde minnas glädjen i att ha plockat den. Men kanske var det inte jag som plockat den. Kanske var det någon annans glädje? Ointressant för mig, hotfull?
När jag var barn reste vi till platser som blev temporära hem. Vi lånade ett hus som blev ett dockskåp som vi alla tyckte lika mycket om att leka i. Men det riktiga hemmet var ett stirrande öga som måste luras. Ting arrangerades. De trädde fram istället för människorna. Saker kunde kastas bort. Människor bytas ut. En värdeskala där det som klamrade vid oss motades ut mot periferin. Och det som vi själva klamrade oss fast vid var sådant som vi skulle bändas loss från. Var famnen öppen eller tom?
Ändå fanns det något förstulet i gesterna då saker gick förlorade, stuvades undan, kasserades. Något som endast var lite trasigt kunde man ha sönder ännu mer för att därmed kalla det ohjälpligt. Det fanns ingen plats för de halvdana tingen. Ingen vrå där de kunde vänta på att bli hela eller användbara. Det fanns ett antingen eller. Var gick gränsen mellan sak och människa? Hur mycket död fanns det egentligen i själva stommen? Drog man loss ytan från dess djup började det kanske blöda.
Kastanjen i badrumslådan? Kanske kommer jag lindrigt undan. Eller inte alls. Jag rörde vid den men kände ingenting. Och nu känner jag allt, när det är för sent. För att den blir en metafor, ett ord avskärmat från någon annans behov. En liten hemlighet att själv ha i fickan. Orden väger fjäderlätt i jämförelse med barns besvikelser.
Hotellrum var lyckliga låtsashem. Ett dockskåp befriat från individuella krav och lukter, påminde oss om undantaget. Vår lyckliga spårlöshet. Egensinniga idéer om vad som är trygghet och igenkänning utplånas. Halkar vi ut i den svala anonymiteten kan vi alla bygga oss separata bon utan att smitta varandra med våra önskningar. Vad är en planritning? En abstraktion eller en karta som gör att vi hittar hem? Hur kommer man in? Vad är det för en dörr som öppnas och sedan stängs bakom oss? Vad är det för en plats där ömheten endast existerar som oåtkomliga insikter? Som ett seende i spjutform. Är det vår hemadress? Är det runt det oätliga vi cirklar?
Vi drömde alltid om hus, om andra hem och inredningar. Vi fantiserade om förfall och patina men utan kaos. Ärg och rost i vackra skiftningar men inga rör som sprang läck, inga gråsuggor. Inget svartmögel. Vi drömde också om tekniska lösningar, minimalism, ljudlöshet. Vi ville äga en gestik, en kod, ett knep. Konsekvenslösa oskuldshandlingar. En sprakande brasa i försommarkvällen. Hemmets härd. Ansikten dolda bakom uppslagna böcker. Tilliten smög sig in i rummet som en rökslinga och gjorde oss sömniga eller euforiska för en stund.
Om föräldern är barnets hem var vi kanske hemlösa. Vi var förtöjda på utsidan. Sandsäcken som tynger luftballongen. Fästpunkterna, den mjuka undersidan på kastanjen. Fontaneller, skärningspunkter, livsavgörande och nästan osynliga.
Hemmets struktur är i ständigt förfall. Doften i min dotters hår är den doft som får mig att bosätta mig i centrum av mig själv. Vete, lera, honung, mandel. Urstrukturen för en bosättning. Lukten i en kupad hand, i botten på en kopp, i avtrycken. I skillnaden mellan ut- och insida.
Det fanns en jordkällare på tomten till mitt barndomshus på landet. Jag och mormor gick längs grusgången mellan stenröset och gräsmattan, ner mot jordkällaren för att hämta sylt, saft eller gelé. Eller vanligare, för att hämta kall öl till maten. Mormors steg var planlösa trots att vi hade ett ärende. Jag höll mig nära henne och hennes inomhuslukt som blandade sig med utomhuslukten av gräs och vildrosor. Om hösten med ruttnande fallfrukt och väta. I slutet på trädgården vek vi av runt ett naturligt hörn.
Utanför ingången till källaren stod ett rangligt bord där man kunde ställa ifrån sig tomflaskor eller den korg man hade med sig. Nyckeln och låset var de enklast tänkbara. Snöret som nyckeln hängde i mjukt som hår. När det blivit alltför nött kunde man dra loss det med ett ryck. Morfar var orolig att nyckeln skulle försvinna. Jag förstod inte varför han så koleriskt värnade om burkar och konserver. Fantiserade han om luffare och motorcykelgäng som skulle förse sig eller vandalisera? Jag förstod inte att rädslan handlade om att inte kunna komma in. Det fanns ett litet mellanrum mellan utomhus och inomhus. Ett rum som fungerade som sluss mellan temperaturerna. I hörnorna stod trasiga glasrutor, en spann med hål i botten, spadar och räfsor från en annan tid så tunga att jag knappt kunde lyfta dem. På nästa dörr satt en tidningssida fäst med gröna häftstift med en skämtteckning. Mormor läste högt; ”När smakar en Tuborg bäst?” Svaret försökte hon uttala på danska: ”Hvergang!” Jag minns inte övergången mellan att inte förstå och förstå vitsen. Men jag förstod att hon inte väntade sig ett skratt.
Sen gick vi in. Det tog en stund innan ögonen vande sig vid mörkret. Hyllorna var dammiga. Ohyvlat trä som grånat. Golvet var knöligt under fötterna. Var jag barfota ångrade jag mig att jag inte tagit på mig skor. Hyllorna var ödsliga. Det kändes som om vi var de första besökarna i en förhistorisk grotta.
Små grupperingar av fyllda burkar. Större grupper av tomglas. Orden som höll sig undan från betydelsen: parafin, pektin, citronsyra, groggvirke. Och orden som blev till färg, smak och konsistens: svartvinbärssylt, gelé, blandad svamp, filbunke. Ett dröjande vid etiketterna och mormors egensinniga, kantiga skrift med bläck eller kulspets. I en flaska jordgubbssaft hade möglet börjat växa och ringlade sig tillsammans med sockret i sjögräsformationer. Utanför flimrade ljuset i träden. När vi kom ut blev vi bländade och såg svarta fläckar som dansade för ögonen innan de löstes upp och försvann tillbaka in. Huden sög åt sig värmen. Knottrorna på baksidan av lår och armar lade sig. En rädsla för huggorm liksom vid sidan av. Mormor talade om kopparorm och snok. Hon pekade på rosen invid knuten. Hon sa att den var laxrosa och jag skälvde till av den faktiska beskrivningen. Skär som inkokt lax. Vi gick bakdörren in igen och hängde upp nyckeln på kroken bredvid shoppingbagen och paraplyet.
Jag drömmer om ett hus vi såg på en resa förra sommaren. En sal med kupat tak, stengolv, fuktfläckar som kontinenter. Vi är fria där och har ingått en pakt med naturen. När vi flyttar ut får den åter flytta in. Vi har svarta fotsulor. Människor rör sig in och ut. Pastavatten som kokar. Nätterna är sömntunga. Mardrömmarna finns men vet sin plats. Det fladdrar ett tyg för fönstret. Vi planerar att sätta upp riktiga gardiner men det blir inte av. Alla är välkomna. Vi håller inte räkningen. Bara måttet. Vi är trygga där. Existensen är stor och farlig bara på ett sätt som har med hav och himmel att göra. Alltså ändligheten och oändligheten. Inte med det inre, det som har med tillitsbrister och identitetslöshet att göra. Här behöver vi inte ta plats. För platsen ger oss plats. Och våra få tillhörigheter tjänar oss utan att bära på hemligheter som halverar oss. Vi fogar oss i ett öde utan etiketter.
Men jag drömmer också om ett annat hem. Det är en tom utställningslokal med vita väggar. Där hackar en kråka och fiskmås ihjäl varandra. De flaxar tungt och asymmetriskt längs golv och väggar. De siktar mot ögonen.
Jag vill att våra själar ska vara mjuka, bruna och solida. Jag vill att våra själar ska likna kastanjen. Ådrad, blank och knölig med en blekare fästpunkt på undersidan, något mindre än ett tumavtryck. Att det är där vi ska nå varandra. Att det är mellan dessa punkter ordet hem och hem ska uppstå.
Johanna Ekström, författare