NO WAY TO TREAT A LADY. Malmö operas uppdrag att vara hela regionens musikteater är inte helt enkelt. Med ”No Way to Treat a Lady” tas ett steg framåt. I stället för något rapsodiprogram ges en hel musikal, ett slags salongsmusikal. Stycket kräver bara en kvartett på scenen med en trio musiker.
Också musiken har kammarformat. Mikael Skoglunds kapell ackompanjerar prydligt sångnumren, som ibland har kuplettkaraktär, ibland är allmänt patetiska. Den visuella ramen klarar scenografen Kajsa Hilton Brown med en Manhattankarta, i blickfånget. Klänningsmodet är så retro att det väl blir toppmodernt vilket ögonblick som helst. Elisabet Ljungars inscenering fungerar fint med sin aningen nostalgiska touche i spelstilen. Och det döge ju inte om en institution som Malmö opera skulle slarva med sångkonsten.
Så har man då som den ene av två antihjältar anlitat ingen mindre än Wagnertenoren Jan Kyhle att gestalta en tafatt kriminalkommissarie och hemmason – egentligen lite för ståtlig för rollen men han lyckas spela blygsam och sjunger med välkänd skönklang. Han är i ett slags maskopi med en mordisk förvandlingskonstnär, Erik Gullbransson, med drag från revyscenen, som brinner för den sorts ryktbarhet man brukar kalla herostratisk.
Båda är m
odersbundna förlorartyper, sökande bekräftelse och frigörelse. Psykologisk standard, således, i en ”humoristisk deckarmusikal”.
”Arsenik och gamla spetsar” var roligare. Fast Erik Fägerborns översättning kryddas av fyndiga vändningar.
Unga
Micaela Sjöstedt uppträder med spröd men exakt röst med utvecklingsmöjligheter. I alla övriga roller charmerar Evabritt Strandberg, förankrad i erfarenhet och auktoritet, som dominant moder, mordoffer eller skräcködla.
Stycket har sina ups and downs, föreställningen mest ups.