På sensommaren den 4 augusti 1909 brakade det lös och storstrejken var ett
faktum. Författaren Hjalmar Söderberg befann sig vid konfliktens utbrott i
Dragör och från andra sidan Sundet tolkade Söderberg i dramatiska ordalag
vad han såg; ”det är krig mellan två stormakter.”
Vad skulle nu hända? Trots storstrejkens fredliga förlopp hade militär genast
lagts i beredskap. För att minska uppmärksamheten hade civilminister Hugo
Hamilton tillrått en viss försiktighet och avslutat regeringens cirkulär
till landets länsstyrelser: ”Med ett ord, håll allt i beredskap, men visa så
lite som möjligt.”
Svenska Arbetsgivareföreningen hade utlöst konflikten genom att lockouta
160 000 arbetare. Landsorganisationen svarade med att utlysa storstrejk.
Nästan trehundratusen arbetare kom att lägga ner arbetet. Hälften lockoutade
och den andra hälften i strejk. Uppslutningen i storstrejken var imponerande
eller förvånande beroende på politisk tillhörighet, inte minst om man tar i
beaktande att endast hälften av de strejkande var organiserade i LO.
Storstrejken hade väckt internationell uppmärksamhet genom sin omfattning och
längd. Ingen motsvarande konflikt i Europa hade hittills pågått längre än
åtta dagar. I Europa och Nordamerika genomfördes insamlingar till de
strejkande arbetarna i Sverige. Den tyska Landsorganisationen bidrog med fem
miljoner kronor.
Drygt en månad senare - den 6 september 1909 - sattes punkt för strejken, utan
att de problem och motsättningar som utlöst konflikten hade kommit till
någon hållbar lösning.
Strejken hade föregåtts av ett år kantat av konflikter. Historikern Bernt
Schiller tecknar i sin doktorsavhandling orsakerna i en rad samtida rörelser
och konflikter som sammanföll med en vikande ekonomisk konjunktur. 1908 hade
nära två miljoner arbetsdagar gått förlorade genom lockouter och strejker.
Storstrejken ingick i en omfattande kraftmätning som handlade om
grundläggande och fortfarande aktuella frågor: en internationaliserad
marknad, ekonomisk kris, reducerad arbetstid och lönereduktion i kristider,
regelverket på arbetsmarknaden och mest grundläggande; makten över arbetet.
Under storstrejken hölls dagliga möten i Folkets park i Malmö mellan klockan
elva och klockan ett. Genom den tillfälliga strejktidningen Svaret får vi i
en notis veta att stämningen är entusiastisk för stridens fortsättande.
Tidningen kostade fem öre styck och såldes i 125 780 exemplar. I en notis
”Möten och bröd i Malmö” berättas att talare på dagens strejkmöte var K.
Kiefer från Köpenhamns fackföreningar som höll ett ”anslående föredrag, som
mottogs med bifall". I början av september talade Thorvald Stauning som
senare skulle bli statsminister och en dansk motsvarighet till Sveriges Per
Albin Hansson. Att flera av talarna kom från den köpenhamnska
arbetarrörelsen var naturligt eftersom det funnits ett nära samarbete redan
innan August Palm i Köpenhamn tillsammans med danska och norska arbetare
bildat ”Föreningen för socialismens utbredande i Sverige”.
En central fråga för det nybildade Storstrejksutskottet blev att organisera
hjälpen till de mest behövande. Eftersom bröd var en viktig basföda i
arbetarfamiljernas kosthåll var det en trängande uppgift att förse de
strejkande med bröd. Solidars bageri ombildades till ”Storstrejksutskottets
bageri” som enligt notisen i Svaret skulle ”hålla de stridande med bröd.”
Köpenhamns Fællesorganisation hade erbjudit sig att bidra med dagligt bröd,
men hjälpen strandade på de höga tullarna. Utskottet delade också ut
anvisningar till behövande familjer vilka i sin tur kunde lösas in hos den
kooperativa föreningen Seger.
Tidningen Arbetets redaktör Axel Danielsson hade i samband med åtalen mot
honom på 1880-talet skrivit att i Malmö blir alltid motsättningarna lite
hårdare och tydligare än annorstädes i landet. Sett i en backspegel flätas
också storstrejken i Malmö in i en rad uppslitande konflikter som
sammantagna skapar bilden av en orolig tid i stadens historia.
Storstrejken föregicks av hamnarbetarkonflikten 1908 som resulterat i bomben
mot Amalthea och skulle följas av en nästan lika inflammerad
kommunalarbetarstrejk som fick sitt slut först 1910. Särskilt omskriven blev
konflikten sedan stadens nybildade välfärdskommission mobiliserat studenter
och officerare vid Kronprinsens husarer, för stadens renhållning. Arbetets
redaktör Axel Uhlén skrev roat att renhållningen i staden aldrig förr skötts
av folk med namn som ”von Platen, von Essen, Gyllenstjerna m fl”.
Den borgerliga pressen ställdes också genom typografernas strejk inför stora
svårigheter och talade om anarki. Sydsvenska Dagbladet Snällposten utkom med
en tvåsidig tidning som såldes för fem öre. Även distributionen ställdes
inför svårigheter då tidningsbuden också gått i strejk. Skånska Dagbladet
lät meddela sina läsare att tidningen fortsättningsvis skulle utkomma genom
att maskinskrivna rapporter anslogs på annonspelare, samt restauranter och
järnvägsstationer eftersom hela ”officinens personal deltager i storstrejken
och inga tillfälliga arbetare här stå till buds.”
Det är svårt att teckna ett entydigt bokslut över storstrejken. Synen på
strejken har förändrats över tid. Arbetarrörelsen själv har intagit olika
ståndpunkter. Strejken har setts som ett stort bakslag där organisationen
tappade mer än hälften av sina medlemmar. Andra har pekat på att LO redan
1920 hade betydligt fler medlemmar än vid strejkens ingång och i stället
stärktes. Kanske är det som historikern Bernt Schiller skriver att
storstrejken på det hela taget blev en kompromiss? De frågor som låg till
grund för konflikten förblev olösta för lång tid framöver. Den svenska
arbetsmarknaden var under hela tjugo- och trettiotalets första del den mest
konfliktbenägna i Europa, med utkommenderad militär i Halmstad och Ådalen
1931, polis som öppnade eld mot strejkande arbetare i Sandarne samt
Clemensnäs året efter, en upprörd sjömansstrejk 1933 och en
byggnadsarbetarstrejk 1934 som ifrågasatte folkhemsbygget redan innan det
hunnit börja.
Samtidigt ändrades förutsättningarna för politiken med "kohandeln" 1933 och
styrkeförhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, vilket öppnade upp för
Saltsjöbadsavtalet 1938. Där grundlades det regelverk som kom att reglera
den svenska arbetsmarknaden fram till 1960-talets slut. Avtalet 1938 inledde
en era av kompromisser – den Saltsjöbadsanda som förvandlade den svenska
arbetsmarknaden till en av Europas minst konfliktbenägna. Det var först
genom Gruvarbetarstrejken 1969/70, sjuttiotalets statliga lagstiftning och
sedan åttiotalets 4-oktoberrörelse som samförståndet på allvar skulle
ifrågasättas.
Idag har de frågor som ställdes på sin spets under storstrejken och fick sin
lösning i Saltsjöbadsavtalet 1938 än en gång börjat omförhandlas? Historien
går aldrig i repris, men när vi försöker förstå händelser i vår egen samtid
letar många av oss i vårt historiska minne för att finna något att känna
igen. Storstrejken har därför tolkats och omtolkats under de gångna hundra
åren. Eller - med ett ord hämtat från författaren Birger Norman –
”ompolitiserats”.
Sverige 2009 kommer att speglas genom en rad tillbakablickar på storstrejken
1909. Historien om strejken lever när vi tolkar den tid vi själva lever i
men också när vi försöker förstå de frågor som utlöste konflikten. Hundra år
senare ritas kartan på arbetsmarknaden ännu en gång om och flera av
storstrejkens frågor får återigen sin aktualitet. Hur kommer detta att
återspeglas i historieskrivningen?
”Sista striden det är…” – i repris?
Roger Johansson, docent i historia på Malmö högskola