Ska bibliotek ha sin egen estetik? Eller bör den konst som de erbjuder stanna
innanför böckernas pärmar? Frågeställningen kan anas bakom den aktuella
debatten om nedmalda böcker. “Biblioteksestetik” är ett ord som knappast
letat sig in i svenska språket, men som däremot har stor betydelse för
Malmös nya stadsbibliotekarie Elsebeth Tank. Långt innan hon flyttade över
sundet för att tillträda sin tjänst, inledde hon på sin personliga blogg en
spännande diskussion om vad biblioteken kan lära av experimenterandet på
teatrar och konsthallar. (“Bibliotekets ästetik”, elsebethtank.com
2008-09-21)
Ändå vore det olyckligt att reducera frågan till yta kontra innehåll. Även
självutnämnda “bokkramare” som protesterar mot stadsbibliotekets planer,
uttrycker gärna sitt biblioteksideal som ett slags estetik: “Det finns en
trygghet i dammiga böcker, och luft som står nästan helt still”, skriver
exempelvis litteraturbloggaren Vixxtoria.
Vi kan tänka oss en skala mellan två poler. Längst ut på den vänstra sidan
står arkivet, längst ut på den högra sidan står muséet, eller teatern.
Någonstans mellan dessa ytterligheter inrättar sig biblioteket. Utan tvivel
måste vissa bibliotek ta ett särskilt ansvar för att bevara ett kulturarv
för framtiden, vilket placerar deras verksamhet nära arkivens. Varför kan då
inte andra bibliotek närma sig den motsatta polen, där man i stället riktar
sig till nuet genom händelser och mötesplatser? Alla bibliotek behöver inte
ha identiska målsättningar utan det kan tänkas att vitt skilda varianter
skulle kunna komplettera varandra.
Samtidigt ges underliga signaler av allt hysch-hysch kring utgallringen av
böcker. Lite mer biblioteksestetisk djärvhet kunde man förväntat sig från
Elsebeth Tank, särskilt som hon är styrelseordförande i den köpenhamnska
experimentteatern CampX. Ett bokbål med utgallrade böcker vore kanske att
kräva för mycket, men det finns andra sätt att väcka debatt.
Varför inte helt enkelt använda internet för att publicera hela den långa
listan över böcker på väg mot utgallring? En sådan lista har redan – enligt
vad Elsebeth Tank uppgivit i chatt med Sydsvenskans läsare – lämnats över
till en av tidningens journalister.
Nästa led i gallringen kommer att omfatta böcker som inte varit utlånade sedan
2005. Att offentliggöra den listan skulle utan tvivel stimulera till en
livlig debatt om litterär kvalitet. Vidare skulle vissa säkert “stödlåna”
böcker som de redan älskar och äger, för att rädda dem från utgallring från
biblioteket. Att på så vis framhäva låntagarnas aktiva roll i
gallringsprocessen vore en radikal biblioteksestetik, som ställer en
angelägen fråga.
Biblioteken har i praktiken redan överlåtit en stor del av sitt nödvändiga
gallringsarbete till den svärmintelligens som finns i lånestatistiken, dit
alla låntagare bidrar. Att låna en bok är då inte bara konsumtion, utan även
produktion. Tendensen skulle kunna tas ännu längre om biblioteken lärde av
de automatiska rekommendationssystemen hos nätbokhandlarna: “Andra låntagare
som lånade den här boken, lånade även…” (Då öppnas förvisso även en
diskussion om personlig integritet.)
Å andra sidan är det alls inte självklart att svärmintelligensen bör styra.
Ett arkiv skulle aldrig gallra bort material bara för att ingen brytt sig om
det på femtio år, för arkivet bevarar med sikte på framtida besökare. En
konsthall skulle knappast låta besökarna rösta demokratiskt om vilka tavlor
som ska hänga uppe, för på konsthallen vill vi se en estetiskt genomtänkt
linje från en curator som är beredd att ta emot kritik. Bibliotekens
gallring kanske måste ha vissa inslag både av arkivisk och curatorisk logik.
Större öppenhet vore en välgärning.
Digitaliseringen har osäkrat bibliotekens identitet. Vissa svarar med den
enfaldiga visionen om “digitala bibliotek”, i linje med den gamla idén om
ett cyberspace dit befintliga verksamheter kunde flyttas. Tyvärr begår även
Elsebeth Tank detta tankefel, när hon rabblar statistik över hur många lån i
Danmark som är digitala. Men digital information kan inte lånas, bara
kopieras för att senare raderas. Om tillhandahållande av e-böcker ens ska
likna “lån”, måste biblioteket tvinga sina användare in i låsta system med
sluten källkod. Sådant är dålig kulturpolitik och usel biblioteksestetik.
Ett alternativt perspektiv utgår tvärtom från att digitalt och analogt
befinner sig i ständigt kretslopp. Eftersom digital information redan finns
i överflöd, blir uppgiften att ge rum för fysisk närvaro, för människor och
för böcker, i någon slags balans. En radikal idé för ett postdigitalt
bibliotek vore att införskaffa den nya hybrid av skrivare och tryckpress som
kallas Espresso Book Machine. Besökarna skulle till blygsamt
självkostnadspris kunna framställa en egen pocketbok på bara några minuter,
antingen från en medtagen pdf-fil eller från en databas med böcker vars
upphovsrätt har gått ut. Rent biblioteksestetiskt vore det storartad konst.
Biblioteksvärlden bör ha plats för en större diversifiering utmed hela skalan
från arkiv till teater. Om sedan just stadsbiblioteket bör gå i bräschen för
att utforska den senare flanken är en helt annan fråga. Ansvaret för att
upprätthålla en balans vilar tungt på politikerna.
Rasmus Fleischer, doktorand i historia, bloggar på Copyriot.se och
utkommer om en månad med boken "Det postdigitala manifestet"