Trött, på väg hem, går jag inom Coop Konsum vid Folkets Park. Det här är sista gången, tänker jag. Varenda gång. Konsum må ha bildats av arbetare, men är idag knappast särskilt knegarvänligt utan stans sjunde dyraste matbutik, enligt PRO.
Så fort jag passerat de elektroniska svängdörrarna ser jag någon göra reklam för en ny ost och bjuda på smakprover.
Jag kan inte förmå mig själv att verka intresserad av produkter som jag inte vill köpa. Så jag skyndar mig fram för att verka målmedveten. Sekunden efter känner jag skuld. Hur svårt kan det vara att möta någons blick? En bit ost kommer inte döda mig!
Går vidare och kommer att tänka på min mamma. Jag vet inte hur många gånger hon har uppmanat mig att handla på Möllevångstorget istället. En gång följde hon med till Konsum och fick nästan en infarkt över priset på citroner. En hel del bibliska uttryck yttrades.
Hon har samma förväntningar på mig som jag haft själv. Att vara en person som handlar på torget, i lugn och ro. En som går med en öppen korg i handen och känner på färgstarka auberginer och upptäcker exotiska frukter, en som luktar på tomaterna innan de hamnar i korgen. Inte den här gången heller är jag Malmös motsvarighet till livsstilsfransyskan som låter en baguette sticka fram ur papperspåsen i cykelkorgen.
Jag känner mig etno så jag går bort till den speciella världshyllan på Coop som avslöjar att man befinner sig vid Möllan. På den ena hyllan finns sesampasta, turkiska oliver, vinblad. På andra hyllan de exklusiva eko-varorna med fina etiketter. En flaska juice kostar 65 kronor.
Jag skyndar mig därifrån, släpar den gröna rullkorgen som slår mot mina fötter. Tar några lökar, toalettpapper och müsli, innan jag ställer mig för att betala och lovar mig själv att det är sista gången.