Inuti finns tre tjocka tidskriftsnummer. Han bläddrar fram till en text som han skrivit om den egna litterära tidskriften Pequods uppgång och fall.
Den var han med och startade 1991, i ungefär samma veva som han flyttade till Malmö, fick jobb på konsthallen och så småningom blev pappa. Allt det hänger ihop med att han inte har skrivit så många böcker. Två, hyllade, har det blivit inklusive debuten för tjugo år sedan. Det egna skrivandet har alltid kommit i sista hand, efter familjen, jobbet och tidskriften.
Det var och är något han gör om nätterna, och han kallar sitt förhållande till skrivandet "en läggningssak".
- Det där att försöka försörja sig på att skriva, det har jag inte riktigt trott på. Dels vet jag att det är otroligt få som faktiskt klarar av att hålla en jämn utgivningstakt så att man kan leva på det. Dels handlar det om att lita på sitt skapande, en självförtroendegrej. Så för mig har det varit uteslutet. De få gånger i livet när jag varit arbetslös, då får jag ingenting gjort, ingenting skrivet. Då går jag bara och oroar mig för ekonomin.
På Konsthallen jobbar fler som också skapar. Och fler än Per har valt att ha ett fast jobb inte bara för trygghetens skull utan också för att man vill vara ute i ett arbetsliv, att det finns ett värde i det för själva konstnärskapet. Många som handlar böcker av Per Engström vet inte att han är författare, men det gör honom ingenting. Han tycker ändå att det är svårt att identifiera sig med en författarroll.
– Jag är bokhandlare. Och så skriver jag. En del kan ju ha en romantisk bild av konstnärskapet. Att man är författare eller konstnär och så är det bara det, att det är viktigt att man kallas det. Jag skriver böcker ibland, ganska sällan, och håller på med litteratur. Men att vara författare, jag vet inte. Och det där är lite viktigt. Det hänger samman med allt möjligt annat, som klass och bakgrund.
Hur då?
– Antingen reflekterar man inte över att man kallar sig konstnär eller författare. Eller också tar det emot lite grann, för att det är lite förmätet att tro att man är det. Jag har älskat att skriva, men att vara författare är inte riktigt min bakgrund, liksom. Och bakgrunden tror jag spelar roll för alla som håller på, antingen kan det handla om någon sorts revansch eller så är det...svårt på ett annat sätt.
Det kommer små jazztoner från restaurangen. Per Engström ställer de tjocka tidskrifterna på plats. Han säger att han längtar efter att skriva mer och att det kanske hade kommit fler böcker om han hade gett det mer tid. Och mod.
– Det är häftigt att vissa verkligen vågar tro på vad de gör, kämpar jättemycket för sitt konstnärskap, och det bär. Hela bilden är komplex, men ett närliggande exempel kan vara de senare årens alla kvinnliga serietecknare här i Malmö. De har kört på, gått ihop, stöttat varandra, bildat det här Dotterbolaget, lyft hela vuxenserievärlden, och verkligen nått ut.
– Det är mod, kan jag tycka.