Tisdag. Ett par minuter över sju. Trafikljuset på väggen lyser grönt. Det
innebär att internetuppkopplingen är stark. Ibland växlar det över till
gult, men sällan till rött. Rött betyder inget internet. Sladdarna som är
kopplade till trafikljuset är gömda i ett gammalt vhs-fodral till filmen
”The Matrix”.
Varje tisdagskväll vid den här tiden börjar rummet fyllas med folk. Få vill
bli intervjuade. Än färre vill berätta vad de heter. Jag plockar fram en
penna. En ung man packar ihop sin laptop och försvinner. Välkommen till
Forskningsdelningen, Sveriges första hackerspace.
– Du kan själv, det är själva fundamentet, säger Olle Jonsson som sitter och
kodar lite.
– 00-talets hackerrörelse är mycket mer intressant än 90-talets, för det är en
öppnare attityd nu. Vi som är här har väldigt olika intressen. Men vi gör
saker, vi skapar. Och det finns alltid någon som är intresserad av att det
här eller det här projektet blir gjort. Det är viktigt att ta andras
fascination på allvar, det är väldigt fint.
På en av väggarna hänger en whiteboardtavla. Där skrivs idéer till gemensamma
projekt upp med röd tuschpenna. Längst till höger står det ”Peak oil”. Det
är en studiecirkel i möjliga levnadssätt efter att oljan i världen tagit
slut, säger Olle Jonsson. Vid sidan om ”Peak oil” står det ”Laboratoriet”.
Det ska bland annat innehålla ett mikroskop och ett akvarium. I akvariet ska
det odlas tomater, är det tänkt.
– Men det är bara rötterna som kommer att vara under vattnet, säger en man med
runda glasögon.
– Jag ville ju stoppa ner handen i vattnet, plocka upp en tomat, och äta den,
säger en tjej i burrigt, blont hår.
Hon letar på internet efter möjliga växter att odla och fastnar för något som
kallas för mirakelbär.
– De får allt surt att smaka sött. Du kan äta en gul lök, och så smakar den
som ett äpple. Effekten varar i två timmar, men jag vet inte hur farligt det
är, säger hon, och beställer några frön.
Trafikljuset slår om till gult. Verktygen i diverse former och storlekar delar
kontor med kretskort, chipspåsar och sladdar.
Vid ett skrivbord sitter en smal kille böjd över en lödkolv och en manick stor
som en ärta. Det ska bli en liten, liten lampa som kan lysa i alla möjliga
färger. Bredvid honom ligger några tandborstrobotar. De består av gamla
tandborsthuvuden och vibratorer från mobiltelefoner, och surrar fram över
bordet som små djur. Men idag ligger de stilla, för batterierna är slut.
I Sverige finns det tre ställen som kallar sig hackerspaces – ett i Malmö, ett
i Göteborg och ett i Stockholm. Forskningsavdelningen i Malmö startades för
drygt ett år sedan, och huserar i ett stort, rörigt rum en trappa upp i det
självstyrande vänsterkulturhuset Utkanten.
– Många har väl projekt som de inte vill prata om – oj, nu slår det om till
rött, ja nu blir det grönt igen. Men alla som är här är inte politiskt
engagerade, det är en väldig blandning av folk som gillar teknik, säger en
kille som intresserar sig för låsdyrkning och gärna vill kalla sig Michel
Karim Göransson.
– Jag kan inte tala för alla, men vissa här jobbar på stora dataföretag, då
kanske man inte vill få sitt namn sammankopplat med ett hackerspace.
Varför inte det?
– Många förknippar hacking med att hacka in sig på olika system. Men det
handlar mer om att lösa problem, att lära sig hur saker fungerar.
Men varför låsdyrkning?
– Jag vill veta hur lås fungerar. Jag sätter mig med ett lås och försöker
förstå det. Om jag lyckas, kan man säga att jag har hackat låset. Det är
inte så att vi gör en massa olagliga saker. Jag ser Forskningsavdelningen
som ett bibliotek – alla är välkomna, och alla kan lära sig saker. Man kan
lära sig saker som man skulle kunna använda på ett olagligt sätt, men det
kan man göra på ett vanligt bibliotek också.
– Men sen kan jag inte säga till någon annan vad den får och inte får göra.
Tanken är att vi ska vara fria, och folk gör vad de känner för. Vi är
politiskt obundna och vill inte att någon ska bestämma över vad vi gör eller
inte gör. Det är därför vi inte söker några bidrag eller sponsorer.
Istället köps verktygen in gemensamt, och en hel del prylar doneras till
Forskningsavdelningen. Just nu råder leveransstopp för gamla monitorer, men
i högen med saker som ska slängas ligger också boken ”Datakunskap –
problemlösning och programmering”, minst en synt samt en rosa telefon med
gula, hjärtformade knappar.
Tisdag, en vecka senare. Strax efter sju. Trafikljuset lyser rött. En
hemmagjord parabolantenn, som tidigare suttit monterad nere i köket och
fångat upp signaler från ett trådlöst nätverk på Värnhem, bärs upp för
trappan, placeras i en hylla, och riktas mot ett annat håll.
– Så här, eller? frågar killen som byggde en liten lampa förra veckan.
Idag ska han göra en dimmer till trafikljuset, för det lyser så skarpt. Men
fortfarande rött. Han säger att han donar med ljus för att han tycker om när
det blinkar, och frågar om det är någon som vet hur man kopplar in en
dimmer. Det är det ingen som vet. Tre killar och en tjej sitter tysta i
soffan och fingrar på var sin laptop.
Gustav Nipe kliver in över traven av gammal elektronik och tar av sig jackan.
Han är här varje tisdag och lite till, och tycker om att bygga
mikrokontroller – små enchipsdatorer. En av hans kreationer kan stänga av
tv-apparater, hundra stycken på samma gång. Han brukar ha den med sig i
jackfickan, använder den ibland, och säger att folk borde ägna sig åt
vettigare saker än att se på tv.
– Det finns en gemensam nämnare här – alla är intresserade av hur saker
funkar. Alla är nybörjare och experimenterar tillsammans, man upphöjer
nördigheten till en gemenskap. Man leker sig fram, och när man lyckas blir
det en glädje, som man jagar hela tiden, säger Gustav Nipe.
– Det är kanske jakten, och vägen fram till lösningen, som är det viktigaste,
att tvinga hjärnan framåt.
Laboratoriet börjar ta form. Ett gammalt mikroskop har landat på ett
skrivbord, och någon känner någon som ska komma förbi med ett akvarium.
Mannen med de runda glasögonen provar pipetter, och konstaterar att de
första två fungerar. En kille går omkring och säger hej. Det är Andreas
Wesik. Han är ny här, och tänker bygga en maskin som kan bygga en kopia av
sig själv. Den kallas för reprap och är en skrivare som matas med ritningar
på saker som den sedan skriver ut tredimensionellt.
– Politiskt är det väldigt intressant. Än så länge är det ganska beta, men när
tekniken blir tillräckligt bra kommer man att kunna skriva ut en Ipod. Och
reservdelar till dammsugaren eller bilen, istället för att gå till en dyr
reparatör. Det kommer att ge intressanta perspektiv på vem som har rätt att
äga någonting – eller skapa någonting, säger Andreas Wesik, som liksom
Gustav Nipe är engagerad i Piratpartiet.
– Och vem ska stämmas då – den som gjorde reservdelen, den som gjorde
maskinen, eller den som gjorde ritningen till maskinen? I framtiden kommer
du att kunna ladda ner dina Nikeskor på Pirate Bay, hur kommer det att
påverka världen?
– Om folk skulle ha sådana här maskiner behövs ju inte den här storskaliga
ekonomin, då kan alla göra alla grejer själva, säger Gustav Nipe, som tänker
hjälpa till att bygga.
Han visar ett klipp på Youtube – en reprap skriver ut ett suddgummistort hus i
plast. Andreas Wesik säger att nästa generation reprap kommer att kunna
skriva ut saker i metall, och några generationer bort även elektronik.
– Jag är intresserad av den politiska delen av teknik. Det här forcerartänket
– det finns inga spärrar, och allt går att knäcka, säger Andreas Wesik.
– Så har jag känt sedan jag var liten, att jag vill vara där ingen annan är,
veta någonting som ingen annan vet. Man vill se vad som döljer sig bakom.
Sen kan det vara jätteointressant, men ändå, man vill veta vad det är.
Elva personer koncentrerar sig. Pipetterna är testade, fyra av fem håller
måttet. Dimmern har kopplats in och fungerar, dock gör den så att
trafikljuset flimrar, så den kopplas ur igen. Det äts chips.
Tandborstrobotarna vilar. Klockan blir åtta.