I många år försörjde han sig helt på musiken. Men han vill inte göra det längre.
- Jag tror att många skulle få ut något av att göra många olika saker, men att det kan finnas en rädsla för att våga det. Tänk om man tappar sin identitet. Vem är jag liksom? Vad håller jag på med? Om jag nu gör det här, är inte jag musiker längre då? Den frågeställningen finns ju säkert. Vad händer med en? Kan man göra så? Eller försvinner man då?
För tio år sedan började han ta hand om redovisningen för en orkester som han spelade med. Det var lite av en slump att det blev så, i en tid några år efter att han skaffat familj och slutat undervisa i musik. Han kände att han inte riktigt fick ihop det ekonomiskt längre, så han började spela en del grejer som han inte riktigt ville spela, för att få in pengar. Men det kändes fel. Och han var färdig med att undervisa.
Nu är han sedan många år redovisningskonsult på halvtid. Andra halvan av tiden arbetar han med musik. Inge Petersson Lindbäck försvann inte. Istället kände han att det var en väldig befrielse.
- Jag hade redan varit med om många svängningar med musiken. Att gå från att känna 'Nä det här är nog värdelöst' till 'Nu är det nog väldigt bra' och 'Nu kanske man inte kan hålla på med det här längre'. Jag känner inte en enda seriös musiker som hela tiden har varit helt säker på att man gör det rätta, säger han.
- Det är ju ett väldigt ifrågasättande liv man håller på med. Man ser att sjukvården är kass och att skolorna har för lite, och så helt plötsligt ska man kräva mer kulturbidrag till olika saker. Det är existentiella frågeställningar som alltid dyker upp någon gång, vem man än är. Men kultur och social omsorg får inte ställas mot varandra. Vårt samhälle måste kunna rymma båda.
Vissa i omgivningen tyckte att det var besvärligt att han började jobba med papper och siffror, och sa "Men vad fan Inge, du är ju musiker!". Andra tyckte att det var roligt. Några startade egna firmor.
– Oavsett vad man gör så är väl att vara fri, på ett eller annat sätt, något vi alla längtar efter. Att känna sig glad med vad man gör. Man får känna efter, och inte bara tänka "Jag har ju lovat farmor och farfar att jag skulle vara jurist", liksom, "Hela livet och alltid."
- Det finns ett liv innan man skaffar familj. Sen ett när man har barn, sen ett när de börjar flytta hemifrån. Och allt där emellan. Det är rätt gött om man kan vara öppen för att livet har olika eror, och känna efter var man utvecklas och får energi. Och var man inte mår så bra. Det är väl en process man håller på med hela livet. Allting förändras hela tiden.