Wolf Erlbruch. Övers Lennart Lindskog. Lindskog Förlag.
Tänk er Max von Sydow som en and med lång smal hals och näbb. Tänk er sedan
döden som ett rangligt skelett i ett slags rutig flanellkappa.
”Anden, Döden och Tulpanen”, tyske Wolf Erlbruchs nu till svenska översatta
bilderbok, börjar där. I en scen som är en direkt anspelning på Ingmar
Bergmans ”Det sjunde inseglet”. Anden möter döden och frågar förskräckt om
denne har kommit för att hämta henne. ”Jag har varit i din närhet under hela
ditt liv”, svarar döden, som visar sig vara riktigt trevlig.
Boken är för barn från sju år och uppåt och man kan fråga sig
hur många sjuåringar som är bekanta med ”Det sjunde inseglet”. Ganska få,
nästan hoppas jag, men det spelar heller inte så stor roll. Boken lever på
sina egna meriter.
Det är en otroligt fint tecknad berättelse om en and som dör. Och döden är en
varm, försynt liten varelse som har en tulpan i handen. Döden har ingen
brådska, de hinner prata och umgås innan de måste ge sig av. Och när det är
dags blir anden frusen och frågar: ”Kan du värma mig lite?”
Wolf Erlbruch har hyllats och prisbelönats runt om i världen för sin
lilla bok om döden. Och det är fullt begripligt. Den är på samma gång
vacker, underlig och väldigt märkvärdig. Inte vet jag när man egentligen
börjar lära sig förstå döden, om någonsin. Men ett bra första steg kan väl
vara att lära sig att inte vara så rädd för den.