Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Dolly fnittrar och glittrar

1 2 3

Dolly fnittrar och glittrar

Kultur & Nöjen. Nyckfylla Malmövindar gjorde att de stora videoskärmarna först inte kunde hissas upp, men det gjorde inte så mycket. Dolly Partons strassklänning glittrade så mycket att hon inte behövde någon teknisk utrustning för att synas över hela Stadionområdet.

Country

Dolly Parton.

Malmö stadion 14.6.

Jag måste erkänna att det kändes märkligt att se en countrylegend och populärkulturell ikon på en scen längs stadions norra långsida, precis där MFF-klacken brukar stå, men det är väl precis den sortens kulturkrockar som Dolly Parton specialiserat sig på.

När hon spelade i Sverige förra våren var det första gången på evigheter som countrysångerskan från Tennessee uppträdde på de här breddgraderna. I det perspektivet är årets turné mindre speciell, mer av den sortens obligatoriska turnésväng som alla artister gör när de släppt ett nytt album.

I Dolly Partons fall heter skivan ”Backwoods Barbie” och är sextiotvåringens första mainstreaminriktade countrypopplatta på tio år. Men det var knappast habila men ganska ordinära låtar som stompiga ”Better Get to Livin’” och folkballaden ”Only Dreamin’” som lockade allt ifrån indiepoptjejer till honkytonkgubbar och dansbandssångare i cowboyhatt.

Men Dolly Parton är en fullfjädrad entertainer, alltid inställd på att ge folk vad de vill ha. Väntar man bara tillräckligt länge kör hon alla sina mest kända låtar, och många av de halvkända också, och hon bjuder generöst på sig själv i det noga repeterade och konstant fnittriga mellansnacket.

Fast helt inövat i förväg var mellansnacket uppenbarligen inte och flera gånger påpekade hon hur kallt det blåste och hur tacksam hon var över sin värmefläkt.

Ändå var första delen av konserten märkligt avvaktande, trots ”Jolene” och en fin version av ”Coat of Many Colors”. Bra låtar, pålitligt genomförda, men ändå utan någon större nerv eller hetta. Det var först med ett innerligt gospelmedley som hon och bandet fick stadionbetongen att kännas lite mindre grå.

Andra halvan av showen blev något helt annat. Hon ordnade ett snyggt Elvis-sväng i ”Baby I’m Burning” och med körsångarna skapade hon mer gospelfägring i ”Do I Ever Cross Your Mind”.

Framförallt lät hennes Smoky Mountain-sopran klar som källvatten i en trollbindande tagning av ”Little Sparrow”, titelspåret från ett av de traditionella bluegrassalbum som hon spelade in runt millennieskiftet och som skickade in hennes karriär i en andra andning – ungefär på samma sätt som Johnny Cash fick upprättelse med sina nedtonade ”American Recordings”-album.

Från och med ”Islands in the Stream” blev det en ren greatest hits-kavalkad. Även om både Kenny Rogers-duetten och ”Here You Come Again” har hög kitschfaktor så gav hon dem en form av åldrad värdighet.

”9 to 5” är däremot bortom räddning.

Sedan kom inte oväntat ”I Will Always Love You” och den glittrade den med, som den mest dyrbara och påkostade souveniren i Dollywoods presentshop.

Annons:
Annons:
blog comments powered by Disqus
Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu