I måndags och tisdags avrundades rättegången mot den misstänkte seriemördaren Peter Mangs med att åklagarna respektive försvararna höll sina slutpläderingar.
Hur kommer man framöver att minnas den tjugofem dagar långa rättegången? Många kommer säkert att erinra sig Mangs bisarra beteende, hur han ofta försökte isolera sig från det som sades i rättssalen genom att hålla för öronen och stirra ner i sina medhavda böcker. På samma sätt som han, halvvägs in i polisförhören, vägrade att svara på fler frågor och ibland sjöng sig igenom dem.
Jag hoppas att de flesta kommer att minnas mer än så. Det är risken med alla medialt uppmärksammade rättegångar, att den misstänkte gärningsmannen överskuggar de vars liv slagits i spillror.
Den här otäcka, brutala perioden i Malmös historia tar inte slut när domen har avkunnats. Det var tydligt i måndags när åklagarna läste upp offrens och de anhörigas krav på ersättning. Vi fick höra att flera av offren har vanprydande ärr på kroppen. Några var oroliga för att folk skulle tolka ärren som att de i själva verket var kriminella och inte offer.
När det kändes som att man hade lyssnat i en evighet sa åklagaren: ”sen fortsätter det”. Det var en påminnelse om hur lång listan på offer är. Tre mord och tolv mordförsök. Någon vågar inte åka buss ensam och måste ta taxi till jobbet. Flera har drabbats av mardrömmar. Vissa orkar inte arbeta. Någon har inte orkat lämna lägenheten på flera månader efter att ha blivit beskjuten. En annan har varit tvungen att varje dag gå tillbaka till platsen där han blev skjuten, sin arbetsplats, eftersom han inte kan försörja sig annars.
Sen fortsätter det. Vi fick höra att ett av offren aldrig kommer att bli återställd. Några minuter senare var det ytterligare någon som aldrig skulle bli återställd. I rådhussalen i Malmö tingsrätt ekade orden ut till den lilla skaran som följde rättegången från den stora skärmen. Ibland fick jag för mig att sändningen hade hakat upp sig, att vi fick se samma sekvens gång på gång. Men det var berättelserna som liknade varandra:
Bestående men.
Drabbad av depression.
Medicinerad.
Går i terapi.
Termerna hakar i varandra, men i varje fall är lidandet unikt.
Sen fortsätter det. Någon begärde ersättning för en förstörd bil. Förstörda jeans. Gympaskor som har beslagtagits på sjukhuset. Det är ting hämtade ur en vardag som kanske aldrig kommer att infinna sig igen. Åklagaren beskriver att attackerna har ägt rum i offrens ”hem, andaktsrum och arbetsplatser”. Man kan lägga till på gymmet, utanför en festlokal och på en busshållplats. Tillsammans täcker platserna in varenda aspekt i en människas liv. Ingen plats har varit säker.
Det var också så det kändes för många Malmöbor innan en misstänkt seriemördare hade gripits: hela staden var osäker och vissa var vandrande måltavlor.
I rapporteringen har det spekulerats kring varför politikerna är tystare idag jämfört med för tjugo år sedan då den så kallade Lasermannen spred skräck – statsminister Carl Bildt höll till och med ett unikt tevetal till nationen. På sin blogg skriver Marie Demker, professor i statsvetenskap, att stämningsläget då och nu är radikalt annorlunda: ”I mina analyser av svensk invandrings- och flyktingopinion var svenskarna som mest negativa till utländsk invandring under det tidiga 1990-talet medan nivån idag är betydligt lägre.”
Marie Demker fortsätter: ”Därför är inte heller behovet av brett mobiliserande åtgärder och offentligt kollektivt engagemang lika starkt. Att bristen på offentligt avståndstagande från Mangs skulle bero på politiskt ointresse eller ökad negativ hållning till invandring är helt osannolikt.”
Hon har rätt i att klimatet på 90-talet var hårdare. Flyktinganläggningar attackerades, Ny demokrati spydde ur sig hat mot invandrare och skinheads marscherade på gatorna. Men det ursäktar ändå inte politikernas ointresse kring Malmöfallet.
För det första: Idag finns flera aggressiva, främlingsfientliga forum på webben som konsekvent propagerar för att Europa befinner sig i krig mot vissa folkgrupper. De hatbudskapen ska inte underskattas.
För det andra: Det offentliga samtalet må vara mer tolerant idag, men budskapet i attackerna kan inte missförstås: personer med utländsk bakgrund i Malmö uppfattades som ett hot som skulle elimineras. Även om Mangs skulle befinnas vara skyldig lever den känslan kvar, att ha blivit utpekad som ett problem. Hur kan det inte anses vara en brännande aktuell fråga som mobiliserar landets politiker?
Min gissning är att bilden av det ”vaccinerade Sverige” dominerar, att vi skulle ha lärt oss en läxa efter 1990-talets grova främlingsfientlighet. Det ter sig därför orimligt att ”vi” har närt en rasistisk seriemördare vid vår barm.
Kanske är det en anledning till att åklagarna, när rättegången mot Mangs inleddes, inte tryckte så starkt på att det skulle finnas ett rasistiskt motiv. Det har ändrats gradvis och i slutpläderingen beskrev chefsåklagaren med emfas att man inte kan bortse från att alla offer utom två har utländsk bakgrund.
Det verkar förvisso ha varit chefsåklagare Solveig Wollstads strategi, att fokusera på bevisen och inte på motivbilden. Men det kan sorgligt nog ha bidragit till att intresset utanför Skåne – både bland journalister och allmänheten – varit vagt. Man har uppfattat Mangs som en ensam person med stora problem, en kuf, och missat den ideologiska drivkraften.
Den som går igenom förundersökningen kan läsa om en person som ”uppfattar mångkulturen som ett försök att splittra nationalstaterna” (Mangs egna ord i det andra polisförhöret), som hyser antisemitiska åsikter, som beskriver supermänniskor som har rätt att döda, som vill kombinera vikingalagar med tysk filosofi, som beundrar Hitler. Försvaret hävdar att Mangs anteckningar ska tolkas som en fantasyberättelse, och inte som hans faktiska åsikter.
Men även om det skulle stämma kvarstår Mangs redogörelser för polisen om sin flera år långa adrenalinträning. Han har gått in på en bank beväpnad, han har testat lasern på sin pistol i ”hela Malmö”, skjutit med pistolen i Pildammsparken, gått runt med en stridsväst med en stor kniv bak på ryggen och gått nära ”invandrargäng” – allt för att kontrollera sin rädsla.
Det finns självklart inga enkla förklaringar till varför en människa blir en mördare. Det är inte heller olagligt att hysa främlingsfientliga åsikter. Peter Mangs är ännu inte dömd och ska därför i lagens mening fortfarande betraktas som oskyldig. Men vem det än var som sköt på mörkhåriga människor under en flera år lång period, behöver Malmöborna få fler svar kring motivet: varför hände detta och finns det en risk att de här dåden inspirerar andra?
Utan en sådan diskussion blir det svårt att gå vidare.
Rakel Chukri
Sydsvenskans kulturchef