När Widar Andersson i juli skrev en artikel på DN Debatt presenterades han som ”chefredaktör Folkbladet Östergötland, ordförande Advisory Board Acade-Media. Tidigare riksdagsledamot (S)”. Så kan den nya politiska verkligheten illustreras i en fotnot. Dubbla stolar är för amatörer. En modern maktspelare sitter på minst tre.
Så kan man också illustrera maktförskjutningen i svenskt politiskt utövande de senaste decennierna.
Widar Anderssons budskap på DN Debatt var att vinstintresse inom vård, skola och omsorg är något att välkomna och att det går alldeles utmärkt att förena med välfärdssamhällets allmänintresse.
Det kan man ju tycka, och det gör tydligen politikern Widar Andersson. Men som ordförande i Sveriges största privata utbildningsföretag Acade-Media, är det också hans välbetalda plikt att tycka så.
Frågan är vad det gör med hans trovärdighet?
Praktiskt sett, tycks det, inte ett dugg. För hans uppdragsgivare betyder det tvärtom guldläge. Widar Anderssons tredubbla stolar gör honom till en slags lobbyismens superhjälte. Som gammal riksdagsman har han såväl auktoritet och integritet som insyn och kontakter, som chefredaktör har han publicistiskt inflytande, som företrädare för ett stort privat företag har han ett tydligt och lättbegripligt budskap.
När den socialdemokratiska tidskriften Tiden i sitt nya nummer lyfter frågan om den ekonomiska maktens ökande inflytande över politiken gör den det med ett närmast dystopiskt allvar. Detta, menar Tiden, är en ödesfråga. Och det är ganska uppenbart att det är personer som Widar Andersson som till stor del gestaltar den svenska politiska debatten. Svensk maktutövning har under hela efterkrigstiden formats av ett slags magnetisk balans mellan två motsatta poler, den demokratiska makten och den ekonomiska, stadfäst och nerpräntad i Saltsjöbaden 1938. Den balansen är idag uppenbart rubbad, magnetfältet destabiliserat, den demokratiska och den ekonomiska makten har sammanblandats tills de inte längre var för sig går att urskilja. Vilket i praktiken fungerar lite som en dålig cocktail; ju mer man blandar ut det demokratiska intresset med andra intressen, desto blaskigare blir det.
”Eliternas sammansmältning”, talar Tiden om. Och exemplifierar med just den fråga som Widar Andersson lyfte på DN Debatt: vinstintressets vara eller icke vara i svensk vård, skola och omsorg. Det är en fråga där den politiska och den ekonomiska makten uppenbart inte är i takt med den allmänna opinionen. Så varför möter vinstförespråkarna trots det så svagt motstånd?
Den amerikanske ekonomen Paul Krugman ger i en essä ett lika enkelt som cyniskt svar: det finns egenintressen att försvara. Med diagram visar Krugman hur mycket eliterna i rena inkomster tjänat på avregleringarna sedan de tog fart på åttiotalet. Samt hur lite, eller inte alls, alla andra tjänat på dem.
Det är kurvor som bevisar vad som annars kanske bara varit en känsla: avreglering är och förblir elitens projekt. Och risken är alltså överhängande att den som hävdar något annat sitter på minst två olika stolar när han säger det.